Minns ni, jag skrev att det gick så himla bra med min utmattning? Nu har nog faktiskt mitt första riktiga bakslag kommit. I några veckor har jag ju gått på 75%, även fast det varit en dryg veckas avbrott med Covid, och nu backar energin istället för klättrar uppåt. Jag kände att jag hade ungefär 60% laddat i ”mitt batteri” när jag klev upp i tid, men nu backar jag i energi i stället – ligger just nu på ungefär 50% (konstigt sätt att mäta kanske, men tycker det blir tydligast att tänka på det så.
Det märks nog inte så mycket här, för det ser ut som vi gör saker jämt, men det är ju för att det är himla tråkigt att skriva om en dag när man inte orkar gå ur soffan – men det är ju en vardag jag oftast lever i just nu. Sen är det ju också så att många av de små projekt vi har här hemma fyller ju PÅ min energi, eftersom de inte är komplexa eller mentalt ansträngande. Viktigt att komma ihåg alltså!
Just nu orkar jag nätt och jämt hålla i fram till lunch (5 h arbetstid av de 6 h jag gör varje dag nu) men då är jag också helt slut resten av dagen – det är ju såklart inte bra. På måndag har jag uppföljningstid hos läkaren och är rädd att hon inte kommer se hur det ligger till utan kommer råda mig att gå upp i tid till och med, men det är kanske bara oro hos mig, hittills har hon ju varit väldigt lyhörd. Det är oerhört trögt och deppigt att känna att man går ”åt fel håll” i återhämtningen, att det går sakta fram är mycket lättare att acceptera än att man backar.
Längtar så otroligt mycket efter värme och solljus!
Referensen till fransar kanske känns otydlig, men jag känner mig ungefär som en halvfärdig trasmatta som repat upp sig, där fransarna delar sig och trasar upp sig. Varpen finns ju där för att färdigställa mattan, men det kräver ork och tid och tålamod.
På något plan räknar man ju ändå med att allt ska bli stadigt bättre – även fast jag egentligen är fullt medveten om att det sällan eller aldrig är så, och att de flesta verkar backa vid minst ett tillfälle. Kan säga med att det INTE hjälper att det är grådassigt februariväder… Så, springer ni på mig kan ni väl ge mig en kram, det känns som det behövs just nu!
Men vad fan… Var ju på jobbet för första dagen i dag på över en vecka, väldigt skönt att se andra människor och försöka få ordning på sånt som inte gick som det skulle förra veckan pga karantän/covid. Hämtade Filip på dagis vid fyra, och då var han SÅ trött och gnällig, fröken sa att han nästan somnat vid mellis. Ok, lite misstänkt, men kanske bara väldigt trött efter första dagen på dagis på länge? Åkte hem och han fick sätta sig och kolla iPad en stund och vila, men tyckte redan då att han kändes misstänkt varm – örontempen visade dock inget. Men, sen gick det liksom utför och han blev varmare och ledsnare, så SKIT men nu blir det lite VAB på allt annat…
Det skulle bli så deppiga bilder på båda mina flops så ni får en bild på två bär istället. 🤷🏻♀️
En till flop var att jag tänkte kolla vart brunnen till badkaret befinner sig, det ska ju bli en dusch i vårt badrum i stället, men då visade det sig såklart att den befinner sig en hel meter från ena väggen och alltså mitt under ena väggen på min tänkta duschkabin… Det är ju på något sätt en ingjuten, vattenburen golvvärme här med, så vi kan ju inte bara bila upp och flytta på brunnen heller. Bläh, får lite smått ångest av det här, ”vanliga” renoveringar har jag inga problem med men badrum känns liksom läskigt… (vi kommer köpa in nästan hela renoveringen, men tänker riva själva i den mån det går).
Två flip i dag var dock 1: trevligt lunchsällskap av gamla kollegor samt 2: att lyssna på när 11-åringen facetime’ar med en tjejkompis från sin gamla skola (han satt bredvid mig så det var inte så att jag tjuvlyssnade).
En kollega sa en dag till mig när vi satt och åt något fika på jobbet (vilket inte händer så jätteofta) – ”Du är en sån där som vill fika varje helg va?”. Han hade så himla rätt och så himla fel, för jag vill inte fika varje helg – jag vill fika varje DAG. Finns det tid och möjlighet så vill jag absolut fika, helst runt 11, varendaste dag. Det behöver inte vara mycket fika, men det behöver vara något litet sött till kaffet och så behöver det vara en stund när man sitter ner i lugn och ro och har det trevligt och pratar – det går inte ta bort någon av punkterna för då är det inte FIKA.
Ett av de bästa tillfällena att fika är ju med kompisar, jag kommer ihåg frihetskänslan när man började gymnasiet och fick rå både över tid och pengar lite mer själv, då satt jag med kompisar på Johans Café och drack te i stora skålar – hur mycket påfyllning som helst för man ville sitta där länge men pengarna var ju inte eviga. Idag kanske det oftare händer att jag går ut och tar ett glas vin och en bit mat med kompisar, men mentalt fyller det exakt samma rum i mig som det gör att fika – vi äter något gott, umgås, pratar stort och smått och blir inte avbrutna hela tiden.
Det bästa att fika på däremot – det är ju SEMLOR! Allra helst hembakade, på andra plats kommer centralkonditoriets och på tredje Rosettens semlor. Bullen ska vara tung och lite kompakt, och helst utan kardemumma om jag får välja. Mandelmassan ska vara krämig och ABSOLUT INTE gjord med persikokärnor eller ens färdig mandelmassa, grädden ska vara lätt sötad och riktig vispgrädde. Ni ser, jag är rätt bestämd med min semla.
ALLA älskar ju semlor!
Näst efter semla kommer Malmborgs mandelpastej, en helt ljuvlig och lagom söt kaka med krämig fyllning, tätt följt av arrakskakor, dubbla mandelkakor, tuppakaka, rulltårta, jordgubbstårta… Alltså ni fattar, det är mycket fika jag gillar! Men, faktiskt rätt mycket jag INTE gillar med, typ Budapestrulle *ryyyys*, biskvier (alldeles för sött) och en hel del annat. Får jag välja så tar jag helst inte heller chokladbaserade bakverk faktiskt.
Kom förresten på en kandidat och till platsen som Bästa Fikat, och det kan vara krabbelurer som äts med blåbär eller kanelsocker, utomhus vid en eld och med kokkaffe till!
Fika är en ganska stor grej för mig – HELA grejen alltså, inte bara bakverket. Det är den stunden man samlas och det blir lite extra lyx, en guldkant på vilken dag som helst. Och eftersom jag ändå *ÄR* en livsnjutare så är ju det något som är viktigt!
PS – ni vet väl att ni hittar alla mina egna recept på bakverk här i bloggen va? Antingen via menyn under ”recept” eller så kan du bara klicka HÄR.
Ja, nu blir det mycket blogginlägg – både pga #fångafebruari men även för att jag sitter i familjekarantän och inte orkar något annat men ändå är sällskapssjuk.
Vi har ett litet bekymmer här hemma – vi har nämligen en unghund som fått smak på att dra till skogs och jaga vilt (troligen hjort) och helt slår dövörat till när vi kallar in henne. Det är säkerligen vårt fel någonstans, vi skulle jobbat mer eller annorlunda med henne men nu är det som det är liksom, vi har gjort det det funnits ork och tid till. I vilket fall, vi har ju elstängsel runt hela vår mark, men det finns inget aggregat till så det har inte varit på sedan vi flyttade in. Sedan Nala fick en stöt på nåt stängsel när vi vandrade så hade hon lite respekt för det – i typ en kvart till hon kom på att vårt inte ”gjorde ont”, alltså springer hon glatt rakt igenom och upp i nån av skogarna omkring.
Överallt runtomkring är det inhägnat med gammal taggtråd, vill inte att hon fastnar nånstans och för sig illa.
Det funkar heller inte att ha henne kopplad hela tiden, ska vi vara ute och greja så vill jag ju att hon ska kunna gå med oss ute utan att vi håller i henne, vi kan inte alltid bara gå promenader med henne. Så, om det ska funka att ha hund här för oss så måste vi få på elstängslet – dels kommer inte hjortarna hoppa in här hela tiden (förhoppningsvis) vilket gör att hon får upp spår på dem och dels så måste hon lära sig att hon inte kan lämna vår mark. Det är ingen optimal lösning, men det är det enda som funkar just nu.
Hjälper ju inte att man är söt när man springer till skogs så fort man har möjlighet…
Tidigare i veckan, innan vi vuxna blev ordentlig sjuka, började vi alltså röja runt elstängslet så att inga grenar, gräs eller annat ligger emot. Några ruttna träd har blåst omkull, så de sågades ner, men de stolpar som vält (eller blivit uppdragna när en hjort trasslade in sig i stängslet) kan vi inte ersätta förrän tjälen går ur marken, så där får vi försöka klara oss ändå, tillfälligt. Vi har två stora slingor kan man säga, och det är den yttre vi behöver få igång just nu. Den mindre, inre slingan, blir aktuellt först när hagarna används.
Så, nu står vi då inför att köpa ett aggregat (vilket, hur stort, hur starkt???) och försöka koppla på det på staketet (hur gör man det?). Alltså återigen sånt som är självklart för den som bor eller har bott på gård men som vi inte har den blekaste aning om. Jag har i alla fall gjort en skiss på vår mark och hur våra stängsel går, tänker att jag tar med den till granngården så får de hjälpa oss välja – kanske de också kan förklara hur man kopplar på det.
675 meter runtom alltså, inget vi bygger staket till med andra ord…
Hur som hur så gick vi ändå i hagarna och röjde sly, gräs och grenar, och det är så jäkla kul!? På riktigt älskar jag verkligen att kunna gå runt och fixa och dona med sånt här, kanske blir det inte lika kul med åren men just nu är det svinkul! När vi blir friska igen ska vi dra bort de trädgrenar och stockar som vi röjt med fyrhjulingen, det är inte heller tråkigt 😄 . SEN ska vi köpa elstängselaggregat och då äntligen kanske lilla fröken dövöra kan lära sig att hålla sig här på gården!
(Jag fattar att det låter hårt kanske att ha på ett elstängsel som hon kan få nån stöt av innan hon förstår, men alternativen att hon antingen springer iväg eller aldrig för springa lös är heller inga hållbara lösningar – i och med att hon ”fått smak” för att sticka så hjälper heller inte inkallningsträningen på ett tillfredställande sätt när hon väl fått vittring på något)
((Hade vi haft oändligt med tid och resurser så hade jag allra helst haft en vacker gärdsgård runt allt, men det är inte görbart nu))
Det har av lite olika anledningar blivit ganska komplicerat det där med familj, eller kanske framförallt med föräldragenerationen till mig och maken. Nu för tiden är det främst min mamma (barnens mormor) vi har kontakt med, och jag är ibland lite kluven till det där med inställningen till familj – i bemärkelsen släkt kanske främst. Dels är det ju fantastiskt med familj, men samtidigt MÅSTE man inte umgås med sin familj om det inte funkar enligt mig. Vi har mer kontakt med våra mer jämgamla släktingar, alltså syskon till oss vuxna och föräldrarna till barnens kusiner.
Men om vi lämnar det och går på det JAG tänker på när jag hör ordet familj, och det är ju vi 5 här:
Detta är ju VÅR familj, och den jag jobbar allra mest för (och med). Jag vill skapa en egen familjehistoria, ge ungarna många minnen och tvingar dem rätt ofta lägga ner skärmar och spel just för att skapa VERKLIGA upplevelser. För när jag pratar med dem och frågar, då är det ju sånt vi gjort tillsammans som de minns – även om det inte alltid är de saker man själv tror att de ska minnas 😂 Ofta är det minnen från okomplicerade saker – utflykter, kanotpaddling, grillning i skogen och sånt, men såklart även från semestrar.
Familjen ÄR viktigast här hemma, och efter att ha stirrat på ett par snabbtester mot covid här i veckan så fick jag ändå en Flashback till alla de gånger jag försökt frammana två rosa streck med vilje på ett graviditetstest – sammanlagt med våra tre barn så har vi försökt få barn i 6 år ungefär, så det är absolut inget vi tar för givet. Det är ju en av anledningarna till att det är långt mellan barnen, de är ju nu (nästan) 5, 11 och 15.
Det här blir inte ett så sammanhängande inlägg känner jag, för oavsett ovanstående så är påtvingad familjetid i form av familjekarantän inte något som passar någon av oss – förutom möjligen Filip. Därmed är det just nu i skrivande stund ett smärre kaos här med åsikter om skärmtid som skiljer sig, en 4-åring som ALDRIG slutar prata och en väldigt trött och ganska förkyld mamma. Ja pappan och 11-åringen är också involverade i nämnda delar såklart. I vilket fall är resultatet att min hjärna nu är ganska trött på ljud och hela jag längtar efter egentid. Med 4 dagar kvar av veckan…. Wish me luck!
Eftersom vi befinner oss i familjekarantän är det här mer som en helgmorgon än en vardagsmorgon, vilket innebär att jag är först upp. Tiden kan variera lite, men mellan sju och åtta på morgonen brukar jag försiktigt fösa en liten barnkropp från min egen för att kliva upp och få åtminstone några minuter för mig själv, med en kaffe.
Jag går ut i köket där mysbelysningen tänds automatiskt, tänder ljus och spolar kallt vatten från vår brunn i kranen. Häller det i kaffebryggaren, tar kaffe malet från kvällen innan (så inte hela familjen vaknar) och plockar fram min standardfrukost – två rutknäcke med lite mögelost. Det är så jäkla gott till kaffet, och precis lagom att smyga igång dagen med, lite senare blir det oftast kompletterat med en skål fil och müsli.
Det är helt tyst när jag sätter mig vid bordet och tänder ett par ljus, några tulpaner från mataffären i helgen hänger i och bidrar till lite hopp om vår. Ute har det tydligen snöat i natt, och jag fastnar i att bara titta ut över ängar och åkrar en stund. Det här är en av de bästa stunderna på dagen, jag är visserligen alltid optimist men på morgonen känns det som allt kan hända och som att jag har så många möjligheter för dagen. Den som inte är morgonmänniska tycker nog det låter helt galet, men jag är likadan varje morgon, speciellt när jag är ledig.
Näst upp efter mig är antingen 11-åringen eller 4-åringen, idag blir det de båda tätt följt av varandra. Ingen av dem är något fan av att ligga kvar i sängen när man vaknat direkt, så minsta ljud och så har jag famnen full med barn. Inte dumt det heller, men minstingens lekinvit får vänta till efter kaffet.
Hade den varit en vardag med jobb så hade klockan ringt 05:35 och jag hade gått upp efter att ha snoozat en gång. In i badrummet där jag har lagt fram dagens kläder för att inte väcka alla andra på morgonen, på med smink, fixa håret och sen åka till jobbet för att ta dagens första kaffe där. Ofta åker tonåringen med mig, då väcker jag honom precis innan vi åker så tar han likt en zombi på sig kläder och borstar tänderna – han får en drickyoghurt i bilen för frukost har han väldigt svårt för. När jag svänger av till mitt jobb släpper jag honom vid busshållplatsen så tar han bussen in till skolan, och jag börjar min jobbdag.
Jag ska vara ärlig (som alltid) med er – humöret är inte på topp här. Inte hos någon, förutom möjligen Filip som absolut inte är sjuk utan snarare väldigt, väldigt pigg och frisk och med en stor önskan om aktivitet. O och L har Covid, jag är tveksam till mig själv (har för lite symptom för att testa mig tycker jag och det kan lika gärna vara så att jag är jäkligt trött) men maken är frisk och har jobbat hemifrån. Det har jag med, det mest akuta någon timme här och där, men inte hela dagen.
Vi HAR däremot försökt sysselsätta oss genom att bla bygga på en hinderbana för barn/hund av de brädor som ligger bakom garaget (alltså rätt kul att bara kunna gå och plocka till sådana här spontanprojekt där resultatet bara ska hålla ett tag), åkt fyrhjuling, pusslat, spelat, läst och leeeeeeekt. Det sistnämnda är SÅ tråkigt, att bara sitta och köra runt med en bil eller gå med en liten figur, förlåt men jag tycker det är fruktansvärt… Nån som är som en pest just nu är för övrigt Nala som får såna jäkla spattryck på kvällarna, hon känns vansinnigt frustrerad och överenergisk, trots rätt mycket ordentliga promenader. Det hör väl till unghundsåldern, men är i vilket fall oerhört irriterande – speciellt kvällstid när hon är som värst och vi är som tröttast.
Något som däremot INTE är trist är att i morgon börjar Underbara Claras #fångafebruari – en fotoutmaning med vidhängande inlägg. Man kan såklart välja om man bara vill lägga upp ett foto eller om man vill skriva lite till, och om man vill köra bara på instagram, blogg eller tex Facebook. Jag kommer variera mellan instagram och bloggen, mestadels beroende på hur mycket jag har att skriva om på ämnet – hur som helst är det väldigt tacksamt med olika tema för varje dag för inspirationen är verkligen inte på topp just nu.
Har börjat spåna på några av ämnena där jag spontant fick en känsla för vad jag ville skriva – vill helst skriva innan jag läser någon annans inlägg för annars är det så lätt att man tar samma vinkel och det ska ju helst vara MIN första tanke om ämnet. Älskar att nästan alla ämnen kan tolkas på minst fem olika sätt dessutom, det kommer bli kanon att följa! Förhoppningsvis blir humöret lite bättre av ett roligt projekt, annars lär den här veckan kännas som den ALDRIG tar slut!
Alltså den här helgen… Den har varit rätt ”meh” eller rentav ”bläh” sina stunder. Bäst i helgen var att vi hann åka och kolla på och få en offert på badrumsmöbler (inte allt, men kommod och spegelskåp) som vi ska beställa, och så har vi valt kakel. Känns väldigt skönt, för nu går det liksom ändå framåt. Kvar att välja och beställa är duschblandare och duschväggar, det ska jag plocka in en offert på.
För övrigt så blev L sjuk i går kväll och fick feber, ont i huvudet och ont i halsen. I morse var det ännu mer, feber uppåt 39,5, så vi åkte och köpte några snabbtest – och japp, det är Covid. Han har varit ganska spak i dag måste jag säga, högst förståeligt, även om det såklart blivit tillfälligt bättre med alvedon. Övriga familjen är, åtminstone än så länge, friska, men nu blir det familjekarantän. En av oss vuxna kan jobba, men båda lär inte kunna det i och med att Filip är hemma, möjligen blir det korta stunder här och där.
Stormen Malik har passerat förbi utan några större besvär just för oss, vi har ström och det har som värst blåst ner ett par större grenar, men det har ju såklart varit ett rätt skruttigt väder att vara ute i. Men men, det har blivit lite promenader ändå såklart – Nala behöver ju komma ut i vilket fall – men de flesta har maken utfört. Så omtänksamt för övrigt, han vet hur frusen jag är och att jag hatar när det regnar, och då tar han de promenader som han kan. Sen är det ju ändå skönt att komma ut, även om det som idag innebär att man nästan blåser bort.
Hade så mycket hellre haft lite snö nu, då hade vi kunnat åka pulka, skidor eller 4-hjuling (kör vi den senare nu så blir det en enda lervälling av hagen)
Nä, jag vet inte, egentligen är ju det enda dåliga som hänt att L fått covid (vilket såklart inte är en höjdare men ändå), det har bara varit en sån där halvdan helg. Jag är på mitt sämsta humör – kombon trött och lite uttråkad, samtidigt som alla är hemma och det ska lekas med 4-åring, spelas spel med 11-åring och hänga med 15-åring, förutom att det gärna ska ätas någon gång under dagen med. Jag känner för att ha ett litet projekt, men just nu går det inte riktigt – badrummet är vi inte så klara med beställningar (och elektriker mm) att vi kan påbörja, ute är det för kallt för att göra något vettigt och några andra projekt finns inte i planen just nu. Men det jag KÄNNER för är att typ måla om ett rum eller nåt – vilket är helt onödigt för det är inget vi behöver måla om. Ni vet, lite moment 22.
Vi SKULLE kunna fixa till lite i hönshuset, men det är jag inte sugen på och då är det bara motigt – alltså inte värt att lägga energi på just nu.
Så, just nu känns det som det kommer bli en lååååång vecka. Som tur var veckohandlade vi i lördags åtminstone, och jag har en ny bok och ett pussel – men det svåra kommer bli att få lite lugn egentid när alla är hemma, samtidigt som gärna alla ska få åtminstone en del av sina behov och önskemål tillfredsställda.
Det blev inte så mycket innehåll i dagens inlägg, fast det blev så långt. Kanske får jag spattryck i veckan och behöver skriva av mig varje dag, eller så kommer det inte finnas nåt att skriva om alls. I vilket fall så börjar Underbara Clara sin fotoutmaning för februari på tisdag – och den brukar vara väldigt rolig att haka på! Hoppas ni haft en bättre helg, kram på er!
Det har hänt något väldigt roligt den senaste veckan eller så – äntligen, äntligen känner jag att kroppen sakta börjar svara på träningen! Precis innan jag gick in i väggen så startade jag ju upp min träning som blivit helt bortprioriterad året dessförinnan. Tyvärr var det ju lite av ”fel” anledning, alltså att orka jobba mer och bli mer stresstålig, fast det visade sig ju sedan att det var ju jobba MINDRE och INTE stå ut med stress som var nyckeln, men det där vet ni ju redan. Sen ÄR ju träning ett kanonbra sätt att förebygga stress, men det ska ju inte vara något man lägger till för att orka lägga på ÄNNU mer. Ni fattar.
I vilket fall, det blev crossfit för att den träningen har varit så rolig med jobb-gänget som jag kör med på fredagar. Min motivation till att träna själv på gym som jag gjorde för några år sedan är NOLL och jag har heller vare sig lust eller ork till att tänka ut bra träningsprogram och än mindre ta mig i kragen och utföra dem. Crossfit är rolig, alltid olika och sen har vi riktigt bra coacher/tränare. Jag gillar de funktionella passen bäst, dels för att crossfit-passen är både ganska svåra, tunga och framförallt högintensiva, och framförallt det sistnämnda funkar fortfarande inte. Det blir mycket flås och helkropp ändå, men det är nog ett tag kvar tills jag faktiskt kan pressa mig själv lite – något som är lite av en förutsättning för just den där högintensiva konditionsdelen. Sen är det inga problem att anpassa, är det något ”hetsigt” så minskar jag antalet repetitioner eller liknande och försöker ignorera tider och press så mycket det går.
Hela hösten har det varit så TRÖGT att träna, det har varit så deppigt att känna att jag inte har kvar en muskel och absolut inget flås, och det har liksom inte gett någon bestående effekt rent fysiskt att träna – det har däremot gjort att jag inte direkt fått ont någonstans eller så till vardags. Jag har känt mig rätt kass, helt ärligt, ingen inspirerande känsla. Men nu, nu börjar det ändå släppa lite? Jag börjar känna att det finns liksom lite ”styrsel” i kroppen igen, att något där innanför det mjuka faktiskt kan ta i och jobba. Jag kan till och med känna att jag börjar bli starkare (lite, lite pratar vi om nu) i kroppen – vilket såklart ger en otroligt mycket trevligare känsla än höstens depp!
Nu fortsätter vi bara på inslagen väg – gärna två men kanon om det blir tre pass i veckan när det går, men ingen ångest eller stress om det någon gång inte funkar. För nu börjar det ju bli roligt igen!
Lite hundpromenader blir det ju med, fast lite färre på sistone pga himla oinspirerande väder…
Pst, för ni som hängde här även för ett gäng år sedan, det kommer INTE handla om träning här framöver direkt, utan det blir bara ett kort sidospår vid enstaka tillfällen. Fatta för övrigt hur stor skillnad det är för mig som är ”uppfödd i bantningens tidsålder” att inte ens ÄGA en våg, inte mäta vare sig träning, rörelse eller kroppsmått eller fundera något på mat i form av ”kost”? Det är något jag önskar er alla!
Att utmattning är ett samhällsproblem är inget nytt, men kanske jag kan känna att byggbranschen (ihop med bla vården såklart, speciellt i det här läget) tyvärr är lite överrepresenterad här. Och, till skillnad från tex i vården, så är det ju en mansdominerad bransch där jag upplever att kanske män lite stereotypt tycker det är väldigt svårt att prata om. Jag är väldigt öppen med att jag varit och fortfarande rehabiliteras från utmattning, och det jag möter varenda dag är män som ser så ledsna ut med ett ENORMT behov av att få prata om det här med någon. Att ”machokulturen” fortfarande lever i byggbranschen är ett faktum som tex Sveriges Byggindustrier jobbar med i detta nu, och kanske är man rädd att ses som svag om man på något sätt drabbas av utmattning bland manliga kollegor?
Jag överdriver inte när jag säger att jag möter dem varje dag, sedan jullovet tog slut och jag började jobba den 10 januari så har jag mött : en hantverkare, arbetsledare, en undertaksentreprenör, två elektriker och en golvläggare och en låssmed. Och då räknar jag bara upp de som har haft en faktisk sjukskrivning som utmattad, mörkertalet är som jag uppfattar det helt enormt då många istället för att sjukskriva sig verkar byta jobb eller bransch istället. När jag berättar om MIN utmattning så forsar det ur dem om deras egen, man känner rent fysiskt vilket behov det finns att få prata av sig en stund.
Det är nog första gången i mitt liv jag tyckt synd om så många medelålders, vita män, en grupp som liksom inte har så många sociala motgångar mot sig annars. Men gemensamt för de JAG pratat med är att de är snälla, vill väl och kämpar (nästan ihjäl sig) för att få ihop vardagen så inte någon annan ska bli lidande – kanske blir det som för mig att familjen får lida för all energi tar slut på jobbet. De pratar lågt och sneglar sig gärna omkring så ingen annan hör, ingen manlig kollega som kan tolka det som en svaghet. Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå att det inte ÄR en svaghet, det är inte ens deras fel utan systemfel och orimliga krav som inte ger den som är snäll och vill göra sitt bästa för alla andras skull en chans att säga nej och stopp.
Byggbranschen ligger på så många sätt efter många andra delar av samhället, både med normer, teknik och ledning. Min personliga tro är att om man ska hålla som människa i ett byggföretag så kommer det krävas att man tar ett gemensamt omtag på hur många tjänstemän som ska finnas, hur många ansvarsområden en och samma person kan ha och en annan grundinställning till hur mycket som ska hinna presteras på en arbetsdag. Min känsla är att åtminstone en del andra branscher kommit längre här, vi kämpar fortfarande med machokultur, ojämställdhet och rasism, utmattning känns långt bort då.
Det är sällan jag skriver något sånt här, mycket för att jag tycker det är svårt att få med alla aspekter på liknande områden, det är lätt att man blir ignorant, missar något eller bara bli ensidig. Men nu kunde jag inte låta bli, det jag vill säga till er mest är att ni är inte svaga, ni är ABSOLUT inte ensamma och att det blir lättare om man pratar om det. JAG ser er, och ni är alltid välkomna att prata med mig!
godatankar.com 