*Meh*

Jag är inne i en sån konstig period just nu känns det som. Vet inte alls vad jag ska skriva här, har bara en känsla av att jag absolut inte har NÅT att skriva om som skulle intressera någon annan. Men det har ju inte hindrat mig innan – det är ju här jag samlar mina tankar. Kanske är det just det, jag har ointressanta tankar just nu, som inte inspirerar till att sätta sig här och vidareutveckla? Jag önskar ni ville berätta vad ni ville läsa om, men jag vet att det är nästintill lönlöst att be om, ni hinner inte engagera er i det – naturligtvis, för ni har era egna liv.

Så vad händer då? Jo men i fredags avslutade jag den tredje VAB-perioden på typ en månad, så nu har det varit jobb. Har ett projekt med 980 fönster som ska bytas i Bankeryd, det börjar närma sig start så det är lite att pyssla med för att allt ska klaffa. Hemma så har jag mest gått och småfixat ute, landen är förberedda så långt jag kommer nu innan allt jag inte vet vad det är, börjar växa på riktigt. Jag har sått alla olika tomater för i år, men orkar inte riktigt lägga 100% kärlek på dem, och jag har sått luktärt – en blomma jag hittills inte lyckats med. Vi harvar på med evighetsprojekt badrum (har heller inte stressat och pressat på med tider, SÅ akut är det inte) som än så länge mest går bakåt.

Miss wilmot heter sorten, och ska se ut så här. Vi får väl se om det kan lyckas i år…

Ja ni ser, det är liksom inget spännande, och fast jag själv gillar att läsa om andras vardagsliv så känns inte mitt så intressant?

Tror att det mest intressanta som hänt mig den senaste veckan är att jag beställt nya glasögon – och köpt ett par solglasögon (mycket exklusiva, HM 99 kr typ, hahaha). Man är ju skapligt sugen på vår och värme nu, så försöker tvinga fram lite vårkänslor med accessoarer, ljusa skor (inte på gården dock…) och vårjacka. Den senare får väl hänga inne i garderoben den kommande veckan dock, ser ju inte supervarmt ut direkt.

Kände mig – som ni ser – fantastiskt cool ut i mina nya solglasögon och fira med en selfie. Är förresten så himla nöjd med min nya frisyr, tanken är att det ska få gå mot axellångt vilket i så fall skulle innebära att jag för första gången sedan gymnasiet kan sätta upp håret?!

Så, slut på icke-händelser, nu ska jag sova för även om sommartid passar min dygnsrytm bättre så är ju alltid omställningen en smärre pest… sov gott!

Men vad fan…

Nej men seriöst, är vi mitt i djupaste Vabruari eller? Minstingen har nu kräkts hela natten, låt oss ta en vecka vab till…

Vilar med iPad och obligatorisk hink bredvid…

Nämnde jag förresten att vi råkade ta hål på golvvärmen när vi rev här hemma? Vi väntar på röris som förhoppningsvis kommer förbi idag, det behövs för det börjar bli kallt här hemma (har stängt av all golvvärme). Så bra det känns som det går just idag? Visst jag, äldste pojken som söker till el på gymnasiet har problem med färgseende fick vi bekräftat idag, vilket kan göra att han inte får behörighet till just el- och energiprogrammet. Men annars går det bra.

Just det, vi har ju bara ett badrum dvs en toalett med nu på fem pers, varav en hittills är magsjuk. Whop Whop, nu kör vi!

Solig prokrastinering

Så har en veckas VAB avslutats med en himla fin helg ändå – rent bokstavligt för vädret har ju verkligen varit fantastiskt! Vi har gått runt ute och smågrejat och inte velat gå in för det har varit så soligt och härligt, visserligen svinkallt i skuggan men sätter man sig vid vår södervägg i vinkel där det är lä så har det varit ljuvligt.. Det har både fikats och lästs böcker här ute i helgen, mycket skönt!

Lite soliga promenader har det blivit.

Annars har vi varit ovanligt sociala och träffat vänner, vilket behov det finns av det ändå! Så kul att få träffa de man inte sett på länge ☺️ Vi skulle egentligen rivit i vårt badrum både i går och redan på förmiddagen i dag, men det var så fint väder och skönt att få sitta i solen så vi kom inte igång förrän efter lunch idag. Men det gick ändå rätt ok, 3 väggar av 4 är rivna ner till råsponten, sista måste vi koppla bort vatten från handfatet på först. Sen är taket kvar (borde vara hyfsat okomplicerat) och så golvet (lär vara desto mer komplicerat…) . Ändå skönt att det går framåt, även om det känns motigt.

Lyckligt lottade

När jag hämtade Filip i går var han hes och lite snorig, och i natt vaknade jag av att han satt upp i sängen och hostade med ett välbekant biljud som innebär att han håller på att få krupp. Nu har vi vant oss och lärt oss, så efter en kort stund ute i kall luft så lugnade det ner sig, sen sov vi med sängen i högläge och fönstret öppet. Låg och höll honom nära mig och undrade vad vi hade gjort om vi hade suttit i ett skyddsrum istället? Eller om vi varit på flykt undan ett krig? Det är lätt att (till en liten grad) förstå hur maktlös man skulle känna sig som förälder i ett sånt läge, och det gör så ont att tänka på alla som flyr nu. Jag är glad och tacksam att jag kunde bädda ner oss i en varm och skönt säng, hemma där han känner sig trygg och där Alvedon och Ipren finns tillgängligt om det behövs.

En bild från solen i helgen, på stallets kortsida. I dag var det mest riktigt råkallt och blåsigt…

Idag är han mest hostig och snorig, krupp kan antingen börja eller sluta en förkylning hos honom och nu var det väl en början. Det lär ju inte vara covid i alla fall, bara några veckor sedan vi hade det. Jag känner mig med rätt trött och hängig, men vet inte om det bara är sömnbrist – märker väl det om ett tag. Har i alla fall tagit ett välbehövligt varv med dammsugaren och plockat undan lite ”vinterpynt”, måste köpa lite tulpaner eller nåt för att få in lite vårkänsla. Hade planteringsjord nog för att plantera om lite tomater och kronärtskocka, måste köpa mer för att plantera om sallat. Nu ska vi kolla film och vila, ta hand om er – och har ni en slant över så skänk till någon av alla organisationer som jobbar med bistånd och akut hjälp!

Vad ska man säga?

Jag kom av mig lite, i #fångafebruari. Först för att de senaste ämnena (Finporslin och Frökenaktig) inte direkt… talade, till mig? Men så Ukraina med då. Det är så svårt att förhålla sig till, ska man oroa sig eller inte, ska man skriva om det eller ska man låta bloggen löpa på som vanligt? Lite som när Covid kom, jag vill helst inte skriva om ”yttre” saker som jag inte alls har kunskap nog om att ge en nyanserad bild av. Men i vilket fall, någon form av overklighetskänsla är det ändå, att Ryssland invaderat ett land i Europa? Om inte annat så tittar jag på Filip och tänker att under hans nästan 5 levnadsår så har det varit pandemi, miljön håller på att gå åt helvete, Ryssland invaderar Ukraina och så tror jag det är nån meteorit på väg mot jorden med, om jag inte missat helt. Den senare ska visst göra det – missa alltså – men ändå. Vad är det för värld våra barn får växa upp i…

Nu känner jag mig inte direkt orolig för att Ryssland ska invadera oss rakt upp och ner, men ekonomin lär ju inte minst bli påverkad ändå. Bensinpriser och börsras (även om jag inte har något placerat där direkt) bäddar ju inte för en superstabil ekonomi framöver. Men som sagt, jag ska inte uttala mig något vidare om det, kan alldeles för lite om det. Det har ändå varit lite deppiga dagar det senaste, mycket trygghetsgluten har det krävts (det mest korrekta nya ordet någonsin tror jag – tack för det Gynning och Berg!). O och L har båda varit hemma idag med feber och halsont dessutom – inte Covid för det hade vi ju nyligen så tänker inte ens testa igen.

Skulle behöva lite positiva nyheter i mitt liv känner jag, vilket också känns bortskämt att önska sig när det är krig. Men ni fattar, ni är kloka människor. Jag vill ha vårsol och kaffe mot en solvarm vägg, jag vill höra takdropp och ha torr asfalt under skorna. Jag vill upptäcka snödroppar och krokus som slår ut och jag vill känna att det finns hopp framöver!

Här är jag oövervinnerlig!

Den här gården – vår gård – är verkligen min fristad. Min fristad från att känna mig osäker eller att jag inte passar in, för här, här känner jag mig så väldigt kapabel. Trots att det är en massa saker som jag inte vet något om – ännu – så känner jag mig här nästan oövervinnerlig i min övertygelse om att vi fixar det. Vi har verktyg och redskap vi behöver, det finns lite material för småfix på gården och i stallet och det vi inte vet – det tar vi reda på. Och när man kanske känner sig lite svag och dålig på andra plan i livet så blir kontrasten enorm och det är en del av kärleken jag har till det här stället.

I går byggde jag en lite större ”bur” till kycklingarna av sånt vi hade liggande, de kommer ju bo inne på Filips rum tills de blir runt 6 veckor. Superenkel konstruktion, men kommer funka utmärkt i dessa veckor. Sen var vi ute och lagade elstängslet runt hela gården, och så drog jag bort lite träd jag fällde för ett tag sedan med motorsågen. Visserligen gav jag motorsågen till maken i födelsedagspresent, men jag tror det är till 90% jag som använt den – för det var ju hur kul som helst!

I dag ska vi få till matningen till elstängslet med ett elaggregat som ska kopplas in och så ska vi slå ner jordspett för jordning. Inget av det här har vi ju (såklart) gjort innan, men tillsammans så listar vi ut hur vi ska göra och så kör man bara på, det är en sån fantastisk befriande känsla!

Någon mer som känner sig både kapabel och extremt hemmastadd här så är det Filip. När vi var ute och fixade igår så knatade han runt här själv och donade och höll på – vet inte exakt vad det var han gjorde för jag ville inte störa, men han bar saker fram och tillbaka till lekstugan, stallet och kullen, pratade för sig själv och liksom bara *grejade*. Blir så otroligt glad och alldeles varm i kroppen när jag ser hur hemmastadd han är här, han är liksom en ”bondpojk” i själ och hjärta och har varit det sedan födseln – bara att han inte haft en gård att vara det på innan. Han tar hand om ”sina” små kycklingar med stor omsorg och det går inte låna ut leksaksverktyg till honom – nej en riktig skruvdragare och hammare ska det vara, annars kan han ju inte bygga!

Fransar

Minns ni, jag skrev att det gick så himla bra med min utmattning? Nu har nog faktiskt mitt första riktiga bakslag kommit. I några veckor har jag ju gått på 75%, även fast det varit en dryg veckas avbrott med Covid, och nu backar energin istället för klättrar uppåt. Jag kände att jag hade ungefär 60% laddat i ”mitt batteri” när jag klev upp i tid, men nu backar jag i energi i stället – ligger just nu på ungefär 50% (konstigt sätt att mäta kanske, men tycker det blir tydligast att tänka på det så.

Det märks nog inte så mycket här, för det ser ut som vi gör saker jämt, men det är ju för att det är himla tråkigt att skriva om en dag när man inte orkar gå ur soffan – men det är ju en vardag jag oftast lever i just nu. Sen är det ju också så att många av de små projekt vi har här hemma fyller ju PÅ min energi, eftersom de inte är komplexa eller mentalt ansträngande. Viktigt att komma ihåg alltså!

Just nu orkar jag nätt och jämt hålla i fram till lunch (5 h arbetstid av de 6 h jag gör varje dag nu) men då är jag också helt slut resten av dagen – det är ju såklart inte bra. På måndag har jag uppföljningstid hos läkaren och är rädd att hon inte kommer se hur det ligger till utan kommer råda mig att gå upp i tid till och med, men det är kanske bara oro hos mig, hittills har hon ju varit väldigt lyhörd. Det är oerhört trögt och deppigt att känna att man går ”åt fel håll” i återhämtningen, att det går sakta fram är mycket lättare att acceptera än att man backar.

Längtar så otroligt mycket efter värme och solljus!

Referensen till fransar kanske känns otydlig, men jag känner mig ungefär som en halvfärdig trasmatta som repat upp sig, där fransarna delar sig och trasar upp sig. Varpen finns ju där för att färdigställa mattan, men det kräver ork och tid och tålamod.

På något plan räknar man ju ändå med att allt ska bli stadigt bättre – även fast jag egentligen är fullt medveten om att det sällan eller aldrig är så, och att de flesta verkar backa vid minst ett tillfälle. Kan säga med att det INTE hjälper att det är grådassigt februariväder… Så, springer ni på mig kan ni väl ge mig en kram, det känns som det behövs just nu!

Deprimerande grått, blött och lerigt ute just nu…

Flop…

Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.

Men vad fan… Var ju på jobbet för första dagen i dag på över en vecka, väldigt skönt att se andra människor och försöka få ordning på sånt som inte gick som det skulle förra veckan pga karantän/covid. Hämtade Filip på dagis vid fyra, och då var han SÅ trött och gnällig, fröken sa att han nästan somnat vid mellis. Ok, lite misstänkt, men kanske bara väldigt trött efter första dagen på dagis på länge? Åkte hem och han fick sätta sig och kolla iPad en stund och vila, men tyckte redan då att han kändes misstänkt varm – örontempen visade dock inget. Men, sen gick det liksom utför och han blev varmare och ledsnare, så SKIT men nu blir det lite VAB på allt annat…

Det skulle bli så deppiga bilder på båda mina flops så ni får en bild på två bär istället. 🤷🏻‍♀️

En till flop var att jag tänkte kolla vart brunnen till badkaret befinner sig, det ska ju bli en dusch i vårt badrum i stället, men då visade det sig såklart att den befinner sig en hel meter från ena väggen och alltså mitt under ena väggen på min tänkta duschkabin… Det är ju på något sätt en ingjuten, vattenburen golvvärme här med, så vi kan ju inte bara bila upp och flytta på brunnen heller. Bläh, får lite smått ångest av det här, ”vanliga” renoveringar har jag inga problem med men badrum känns liksom läskigt… (vi kommer köpa in nästan hela renoveringen, men tänker riva själva i den mån det går).

Två flip i dag var dock 1: trevligt lunchsällskap av gamla kollegor samt 2: att lyssna på när 11-åringen facetime’ar med en tjejkompis från sin gamla skola (han satt bredvid mig så det var inte så att jag tjuvlyssnade).

Fika!

En kollega sa en dag till mig när vi satt och åt något fika på jobbet (vilket inte händer så jätteofta) – ”Du är en sån där som vill fika varje helg va?”. Han hade så himla rätt och så himla fel, för jag vill inte fika varje helg – jag vill fika varje DAG. Finns det tid och möjlighet så vill jag absolut fika, helst runt 11, varendaste dag. Det behöver inte vara mycket fika, men det behöver vara något litet sött till kaffet och så behöver det vara en stund när man sitter ner i lugn och ro och har det trevligt och pratar – det går inte ta bort någon av punkterna för då är det inte FIKA.

Ett av de bästa tillfällena att fika är ju med kompisar, jag kommer ihåg frihetskänslan när man började gymnasiet och fick rå både över tid och pengar lite mer själv, då satt jag med kompisar på Johans Café och drack te i stora skålar – hur mycket påfyllning som helst för man ville sitta där länge men pengarna var ju inte eviga. Idag kanske det oftare händer att jag går ut och tar ett glas vin och en bit mat med kompisar, men mentalt fyller det exakt samma rum i mig som det gör att fika – vi äter något gott, umgås, pratar stort och smått och blir inte avbrutna hela tiden.

Det bästa att fika på däremot – det är ju SEMLOR! Allra helst hembakade, på andra plats kommer centralkonditoriets och på tredje Rosettens semlor. Bullen ska vara tung och lite kompakt, och helst utan kardemumma om jag får välja. Mandelmassan ska vara krämig och ABSOLUT INTE gjord med persikokärnor eller ens färdig mandelmassa, grädden ska vara lätt sötad och riktig vispgrädde. Ni ser, jag är rätt bestämd med min semla.

ALLA älskar ju semlor!

Näst efter semla kommer Malmborgs mandelpastej, en helt ljuvlig och lagom söt kaka med krämig fyllning, tätt följt av arrakskakor, dubbla mandelkakor, tuppakaka, rulltårta, jordgubbstårta… Alltså ni fattar, det är mycket fika jag gillar! Men, faktiskt rätt mycket jag INTE gillar med, typ Budapestrulle *ryyyys*, biskvier (alldeles för sött) och en hel del annat. Får jag välja så tar jag helst inte heller chokladbaserade bakverk faktiskt.

Kom förresten på en kandidat och till platsen som Bästa Fikat, och det kan vara krabbelurer som äts med blåbär eller kanelsocker, utomhus vid en eld och med kokkaffe till!

Fika är en ganska stor grej för mig – HELA grejen alltså, inte bara bakverket. Det är den stunden man samlas och det blir lite extra lyx, en guldkant på vilken dag som helst. Och eftersom jag ändå *ÄR* en livsnjutare så är ju det något som är viktigt!

PS – ni vet väl att ni hittar alla mina egna recept på bakverk här i bloggen va? Antingen via menyn under ”recept” eller så kan du bara klicka HÄR.

Stängsla ute och stänga inne

Ja, nu blir det mycket blogginlägg – både pga #fångafebruari men även för att jag sitter i familjekarantän och inte orkar något annat men ändå är sällskapssjuk.

Vi har ett litet bekymmer här hemma – vi har nämligen en unghund som fått smak på att dra till skogs och jaga vilt (troligen hjort) och helt slår dövörat till när vi kallar in henne. Det är säkerligen vårt fel någonstans, vi skulle jobbat mer eller annorlunda med henne men nu är det som det är liksom, vi har gjort det det funnits ork och tid till. I vilket fall, vi har ju elstängsel runt hela vår mark, men det finns inget aggregat till så det har inte varit på sedan vi flyttade in. Sedan Nala fick en stöt på nåt stängsel när vi vandrade så hade hon lite respekt för det – i typ en kvart till hon kom på att vårt inte ”gjorde ont”, alltså springer hon glatt rakt igenom och upp i nån av skogarna omkring.

Överallt runtomkring är det inhägnat med gammal taggtråd, vill inte att hon fastnar nånstans och för sig illa.

Det funkar heller inte att ha henne kopplad hela tiden, ska vi vara ute och greja så vill jag ju att hon ska kunna gå med oss ute utan att vi håller i henne, vi kan inte alltid bara gå promenader med henne. Så, om det ska funka att ha hund här för oss så måste vi få på elstängslet – dels kommer inte hjortarna hoppa in här hela tiden (förhoppningsvis) vilket gör att hon får upp spår på dem och dels så måste hon lära sig att hon inte kan lämna vår mark. Det är ingen optimal lösning, men det är det enda som funkar just nu.

Hjälper ju inte att man är söt när man springer till skogs så fort man har möjlighet…

Tidigare i veckan, innan vi vuxna blev ordentlig sjuka, började vi alltså röja runt elstängslet så att inga grenar, gräs eller annat ligger emot. Några ruttna träd har blåst omkull, så de sågades ner, men de stolpar som vält (eller blivit uppdragna när en hjort trasslade in sig i stängslet) kan vi inte ersätta förrän tjälen går ur marken, så där får vi försöka klara oss ändå, tillfälligt. Vi har två stora slingor kan man säga, och det är den yttre vi behöver få igång just nu. Den mindre, inre slingan, blir aktuellt först när hagarna används.

Så, nu står vi då inför att köpa ett aggregat (vilket, hur stort, hur starkt???) och försöka koppla på det på staketet (hur gör man det?). Alltså återigen sånt som är självklart för den som bor eller har bott på gård men som vi inte har den blekaste aning om. Jag har i alla fall gjort en skiss på vår mark och hur våra stängsel går, tänker att jag tar med den till granngården så får de hjälpa oss välja – kanske de också kan förklara hur man kopplar på det.

675 meter runtom alltså, inget vi bygger staket till med andra ord…

Hur som hur så gick vi ändå i hagarna och röjde sly, gräs och grenar, och det är så jäkla kul!? På riktigt älskar jag verkligen att kunna gå runt och fixa och dona med sånt här, kanske blir det inte lika kul med åren men just nu är det svinkul! När vi blir friska igen ska vi dra bort de trädgrenar och stockar som vi röjt med fyrhjulingen, det är inte heller tråkigt 😄 . SEN ska vi köpa elstängselaggregat och då äntligen kanske lilla fröken dövöra kan lära sig att hålla sig här på gården!

(Jag fattar att det låter hårt kanske att ha på ett elstängsel som hon kan få nån stöt av innan hon förstår, men alternativen att hon antingen springer iväg eller aldrig för springa lös är heller inga hållbara lösningar – i och med att hon ”fått smak” för att sticka så hjälper heller inte inkallningsträningen på ett tillfredställande sätt när hon väl fått vittring på något)

((Hade vi haft oändligt med tid och resurser så hade jag allra helst haft en vacker gärdsgård runt allt, men det är inte görbart nu))