Jag tänkte skriva lite om vad jag skulle vilja med 2018. Det blir inga nyårslöften för det är bara att inse att man kan inte planera hur saker och ting blir, utan mer önskemål. Ni vet, om man får drömma lite fritt.

Jag skulle vilja skriva ”klart” min bok – eller åtminstone så pass mycket att jag har ett helt första utkast till den, dvs runt 80 000 ord. Har förstått att det sedan återstår lika mycket jobb på att göra om manuset innan man kan skicka iväg det hela.

Jag skulle vilja bli bättre på att laga och äta vegetarisk mat. Fick ju en total avsky mot kött som gravid och även om det inte hänger i sig helt så är jag liksom trött på att äta så mycket kött som man gör? Samtidigt gillar inte barnen bönor och jag tål inte nötter – två baser i mycket av den vegetariska mat jag hittat. Så vad ersätter jag köttbullarna med bäst? Falafel gillar jag och Oliver, men inte Lukas osv…

Jag skulle vilja komma ur den här depressionen och må ”som vanligt” igen.

Jag skulle vilja landa i min vanliga målvikt någon gång i början av året så jag inte behöver kämpa vidare med mina mammakilon hela året.

Jag skulle vilja komma ut på lite mer promenader, men å andra sidan brukar det faktiskt lösa sig när det blir lite trevligare väder.

Jag vill fortsätta med att komma ut med familjen i naturen och på andra små utflykter, så ofta som möjligt.

Jag vill fortsätta med att få till 3 pass träning i veckan för att må bra.

Slutligen skulle jag vilja bli bättre på att fota, det är så kul men jag har såååå lite tid att lägga på det. Jag har ju världens finaste motiv här hemma, kolla på den här lilla godingen bara!

Ja vad ska man säga om året som varit. När jag har gått igenom mina foton så har det varit ett himla trevligt år ändå, med ganska många småutflykter och vardagsnöjen. Men går jag på känslan så har jag nog inte varit med om ett år när jag känt mig så deppig, ensam och vilsen som det här året – även om jag har vansinnigt svårt att ta på anledningen. Kanske är det just det som kännetecknat det här året allra mest –  att det varit så mycket upp och ner. En kompis kommenterade faktiskt just det, att ena blogginlägget kan vara superglatt och nästa deppigt, precis som det varit i verkligheten (fast såklart återspeglar inte bloggen allt, den är ju redigerad).

Allra bäst mår jag de gångerna vi är på små utflykter tillsammans, jag hoppas att vi ska kunna komma ut på fler nästa år när nu Filip verkar (ta i trä) trivas lite bättre i ryggsäcken än i selen. Dessutom behöver jag lite mer tid med mina kompisar känner jag, men det är inte så jättelätt att få ihop allas scheman med aktiviteter, jobb och barn.

Ja alltså, det kan ju vara upp och ner bara på en och samma promenad…

Tanken inför nästa år är ju att jag och maken ska jobba 50% vardera hela året, förutom i januari då jag är 100% föräldraledig, det tror jag blir en väldigt bra lösning. Att jobba halvtid ger lite ”ledigt” och en chans att tanka på lite energi, för hur roligt det än är att vara med barnen så går det åt mycket energi.

Sommarens semester till Kroatien är ju redan inbokad – och efterlängtad. Allt det här och världens mest nöjda och glada bebis (som dessutom sover på nätterna) gör att jag inte riktigt känner att jag har ”rätt” att vara deppig, för jag har ju allt! Men ändå, man kan inte alltid styra över det man känner – problemet är ju bara att det blir så svårt att komma ur det när man inte riktigt kan sätta fingret på orsaken. Förstår ni?

Bäst i år har så klart varit att vi fick Filip – bebisen som verkligen gör skäl för sitt efternamn. Han har tillfört den här familjen massor och han är bara roligare och roligare för varje ny sak han lär sig. Sitter man med honom är det svårt att vara deppig. Brorsorna är så stolta över honom, och över varje ny sak han lär sig, det är fantastiskt att se!

Sämst i år har varit att bli anklagad för något helt galet, och konsekvenserna av det. Vi gör i alla fall inte val i den här familjen som förenklar för oss, när vi känner att en mer komplicerad eller jobbig väg är rätt så tar vi den, men ibland känns det som man liksom jobbar i hård motvind.

Det är alltid rätt intressant att reflektera över året, för oftast mina man ju i ärlighetens namn typ bara senaste månaden (eller veckan), men med bloggen är det så lätt att gå tillbaka och få helheten. Vad konstigt och roligt att jag fastnade så för att blogga för övrigt, trodde bara det skulle hålla under ”nyhetens behag ”-tiden, men dryga sju år senare är det fortfarande så roligt!