Jag är helt klart en morgonmänniska. Det innebär dock inte att jag vill gå upp jobb-tidigt (05:30) alla dagar, men en lagom sovmorgon är för mig till senast kl 08. Mina stora pojkar är olika, O är en kvällsmänniska ut i fingerspetsarna, men har ändå svårt att sova på morgonen, så det är sällan han sover längre än till 09. L är som jag morgonpigg och går nästan alltid upp runt 06:30, äter lite frukost och kollar Netflix.

Med Filip vet jag inte än, han har ju däremot faktiskt den goda smaken att rätt ofta kunna sova till runt just 08 på helgerna, vilket är MAGISKT när man haft två barn som velat gå upp vid 04…

I morse blev det lite annorlunda däremot, för i natt blev Filip sjuk. Han har gnällt och gråtit hela natten, vi har försökt gissa oss till vad det kunde vara som var fel, men nu på morgonkvisten hade han helt klart feber. Ingen av oss vuxna har därmed kunnat sova typ alls, så dagen kommer nog bli rätt seg. O och jag har träning vid 10, jag hoppas att en Ipren ska bota min egen huvudvärk efter natten och att en kopp kaffe ska rädda resten, för vi har inte tränat på en vecka och jag har ont i axlarna.

Filip mår nu helt ok efter lite Ipren, och sitter nu och kollar Bamse. Själv har jag lyxmat till det med att sätta mig på min absoluta favoritplats för frukost på sommaren, nämligen i soffan här:

Det är skugga här ett litet tag till, men plattorna är ändå varma mot fötterna och det är nästan helt vindstilla. Det enda som verkligen stör är ljudet av bilar utanför, det är banne mig halva anledningen till att jag vill flytta ut på landet. Det har inte stört mig på alla år innan, men nu så längtar jag så himla mycket efter lite tystnad. I övrigt sitter man himla bra här, jag har nyss släppt ut hönorna för dagen och ställt för de kompostgaller som skärmar av mina land från dem – för att de inte ska gräva upp alla mina grönsaker och äta mina bär.

Att sitta ute och äta frukost i bara ett linne eller klänning är det enskilt starkaste kopplingen till att det är semester som jag vet. Bara genom att sitta här på min egen altan, barfota och känna värmen som helt klart kommer dominera i dag, gör att jag liksom samtidigt känner alla de tillfällen då jag suttit i ett hyrt hus i antingen Frankrike eller Kroatien på semestrar vi haft, druckit kaffe i tystnaden och slött börjat planera dagen. Just den lilla stunden innan något ska presteras, innan någon vill ha hjälp och uppmärksamhet, bråk ska avstyras, mat ska göras och planeras, den är bara min. Och den är värd så himla mycket. Tex hinner man sätta sig och reda ut huvudet genom att blogga 🙂

I går fick jag ett sånt vansinnigt längt efter att åka till Kroatien igen, det blev ju lite stukat efter att Filip blev sjuk den sista semestern där och sedan dess har jag liksom inte orkat tänka att vi ska åka så långt. Men nu är han större och kanske att man ska våga boka något till nästa år? Tills dess kanske man kan hoppas på att det åter är fritt att åka inom EU och att det inte finns restriktioner av den arten att de hindrar en bilsemester. Jag längtar efter känslan när man sätter sig i en fullpackad bil och ska söderut, känslan av att man närmar sig havet och sedan varma morgnar i ett land som är så himla vackert och både lika och annorlunda mot Sverige. Vi får väl se, kanske att det kunde få bli så, till nästa år… Fast om det är något man lärt sig i år är ju att man inte kan lita på att saker blir som planerat – men utan planer kommer man ju heller ingenstans. (Vill du läsa om våra semestrar finns de under länken ”semestrar” i menyn)

Vad längtar du efter, den här sommaren?

Edit: Det här inlägget skulle jag lagt ut i morse, men såklart hann jag inte få det klart. Vi har faktiskt varit vid axamo, på baksidan där man kan vara helt själv, och badat en stund. Även Filip, känns på ett sätt konstigt att dra iväg men någon som är sjuk (vi har inte varit i närheten av någon annan), men det kändes samtidigt som enda sättet att svalka ner även honom på lite. Här hemma är det stekhett.