Ja vad ska man säga om året som varit. När jag har gått igenom mina foton så har det varit ett himla trevligt år ändå, med ganska många småutflykter och vardagsnöjen. Men går jag på känslan så har jag nog inte varit med om ett år när jag känt mig så deppig, ensam och vilsen som det här året – även om jag har vansinnigt svårt att ta på anledningen. Kanske är det just det som kännetecknat det här året allra mest –  att det varit så mycket upp och ner. En kompis kommenterade faktiskt just det, att ena blogginlägget kan vara superglatt och nästa deppigt, precis som det varit i verkligheten (fast såklart återspeglar inte bloggen allt, den är ju redigerad).

Allra bäst mår jag de gångerna vi är på små utflykter tillsammans, jag hoppas att vi ska kunna komma ut på fler nästa år när nu Filip verkar (ta i trä) trivas lite bättre i ryggsäcken än i selen. Dessutom behöver jag lite mer tid med mina kompisar känner jag, men det är inte så jättelätt att få ihop allas scheman med aktiviteter, jobb och barn.

Ja alltså, det kan ju vara upp och ner bara på en och samma promenad…

Tanken inför nästa år är ju att jag och maken ska jobba 50% vardera hela året, förutom i januari då jag är 100% föräldraledig, det tror jag blir en väldigt bra lösning. Att jobba halvtid ger lite ”ledigt” och en chans att tanka på lite energi, för hur roligt det än är att vara med barnen så går det åt mycket energi.

Sommarens semester till Kroatien är ju redan inbokad – och efterlängtad. Allt det här och världens mest nöjda och glada bebis (som dessutom sover på nätterna) gör att jag inte riktigt känner att jag har ”rätt” att vara deppig, för jag har ju allt! Men ändå, man kan inte alltid styra över det man känner – problemet är ju bara att det blir så svårt att komma ur det när man inte riktigt kan sätta fingret på orsaken. Förstår ni?

Bäst i år har så klart varit att vi fick Filip – bebisen som verkligen gör skäl för sitt efternamn. Han har tillfört den här familjen massor och han är bara roligare och roligare för varje ny sak han lär sig. Sitter man med honom är det svårt att vara deppig. Brorsorna är så stolta över honom, och över varje ny sak han lär sig, det är fantastiskt att se!

Sämst i år har varit att bli anklagad för något helt galet, och konsekvenserna av det. Vi gör i alla fall inte val i den här familjen som förenklar för oss, när vi känner att en mer komplicerad eller jobbig väg är rätt så tar vi den, men ibland känns det som man liksom jobbar i hård motvind.

Det är alltid rätt intressant att reflektera över året, för oftast mina man ju i ärlighetens namn typ bara senaste månaden (eller veckan), men med bloggen är det så lätt att gå tillbaka och få helheten. Vad konstigt och roligt att jag fastnade så för att blogga för övrigt, trodde bara det skulle hålla under ”nyhetens behag ”-tiden, men dryga sju år senare är det fortfarande så roligt!