Bästa nyheten!

24 april, 2018 / LindaG / 2 kommentarer

Nu måste jag få berätta något jag har vetat om sedan i påskas! Då fick jag (vi) en av de bästa nyheter man kan få, för när min bror och hans sambo var här och hälsade på så hade de med den här presenten i ett påskägg:

JAG SKA BLI FASTER!!! Jag blev så makalöst glad och blir fortfarande helt bubblig av att tänka på det, så himla stort (och samtidigt ganska konstigt) att min lillebror ska bli pappa och hans fantastiska sambo ska bli mamma! Det är i oktober det är dags och nu vet jag bara inte hur det ska gå när de bor sååå långt bort (haha, Göteborg, men i detta sammanhanget är det ju alldeles för långt), jag vill ju träffa dem massor ju…

(Undrar hur många som klickade sig in här för att de trodde jag var gravid… 😉)

Sommarlöften

22 april, 201822 april, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag sover i Filips rum när telefonen ger ifrån sig ett pling som indikerar att den yngsta familjemedlemmen är vaken och redo att börja dagen.

Klockan är 06:15 och jag stapplar ograciöst bort till vårt sovrum för att hämta honom. Som vanligt möts man av ett brett leende, även om jag är lite väl nyvaken så är vi ändå morgonmänniskor, han och jag.

Vi lämnar maken i sängen och går ut i vardagsrummet. Jag sätter Filip vid fönstren mot baksidan och tar på mig träskor, dags att släppa ut hönorna. På morgnarna är jag varm av mig och kliver ut i trädgården i bara nattlinnet.

Solens strålar värmer redan mitt ansikte men luften är sval mot mina bara ben, mättad av fukt från nattens dagg. Det är helt tyst ute förutom en mångfaldig kör av fågelkvitter, inga bilar och inga människor än så länge. Hönorna kluckar förnöjt när jag släpper ut dem på gräsmattan, som senaste veckan bytt ton från brun-grå till krispigt grön. I trädgården har små knoppar förvandlats till nya små blad och ger löfte om att det snart är mer än gräsmattan som skiftar färg.

Jag blir stående i några minuter och bara njuter av känslan att det snart är sommar, innan Filip bankar på rutan och vill ha sällskap.

Den här morgonen kommer jag spara, tänker jag, och går in och försöker få ner den på bloggen. Här fastnar bara en bråkdel, men känslan, den finns kvar i min kropp.

Bild av Henrik Rosén, tack!

Rörliga reflektioner

28 mars, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Herregud, jag har faktiskt testat typ allt när det gäller träning och kost, inser jag när jag började fundera på hur jag skulle inleda det här inlägget. Med ”allt” menar jag inte alla träningsformer som finns, såklart, men liksom alla sätt att träna på? Från att ha vuxit upp med simträning ”för det var nåt man gjorde”, till att i övre tonåren och upp till 30-årsåldern vara den där ”man borde börja träna”-sporadiska typen och sedan vidare till ”tränar 8 pass i veckan” varianten.

I 20-årsåldern var jag, som de flesta, totalt opåläst och gick nog mer på ”veckotidningsträning”, ni vet ”träna XXX i 8 veckor och bli smaaaaaal”. Efter en vecka slutade man för det gav ju (såklart) inga omedelbara resultat och det var mest bara oinspirerande. Min vändpunkt blev när jag började med kickboxingen igen, det blev en riktig nytändning på att det verkligen kan vara superroligt att träna och jag kände ganska snabbt att jag ville komplettera med bl.a. styrketräning för att bli bättre. I samma veva hade jag några kompisar som började träna styrketräning och jag hängde liksom på i drevet där, läste på massor på tex styrkelabbet (bra sida) och drack proteinshakes till frukost, lunch och middag. När jag märkte hur fort, relativt sett, man fick ganska markanta resultat med tung styrketräning blev det i sig en morot för att driva det vidare. Jag envisades med att försöka lära mig jogga (det gick inget vidare), jag började med yoga och träningarna var hårda och frekventa. Men, sen började jag känna att jag ville ha ett barn till, så kickboxingen fick stryka på foten – det var nog ändå på G för jag hade börjat bli rädd när vi sparrades. Efter nästan två år lyckades vi till slut bli gravida, men då hade träningen ändå redan minskat till mer normala 4-5 pass i veckan. Jag var superglad över att kunna hålla i träningen långt in i graviditeten och det gjorde att jag mådde rätt bra fysiskt. Sen kom ju Filip och även om jag fick en bra start igen med träning så blev jag ju sjuk typ en hel sommar därefter och fick börja från NOLL igen. Det har varit sjukt trögt…

Någon gång runt där jag var mest vältränad.

Nu känner jag lite så här, FAN vad stark jag var när jag tränade som mest??? Visst, jag hinner inte med mer än 2 korta styrkepass i veckan samt ett pass yoga nu, men JÄKLAR vilken skillnad?!?! Störst skillnad är det nog på bålen, för när jag började med kickboxingen blev ju magmusklerna superstarka i ren självbevarelsedrift och sen märkte jag inte av dem så mycket när jag började styrketräna. Nu har jag fokuserat nästintill uteslutande på inre bålmuskler, ”korsetten”, och då är det en jäkla skillnad i vad jag orkar vill jag lova. Sen är jag såklart tyngre nu med, det påverkar ju alla övningar där man tränar med kroppsvikt, men ändå. Vid det här laget har jag ändå fått tillbaka en hel del muskler och ändå klarar jag bara typ hälften av de vikter jag klarade förr – obs, mitt mål är inte att klara tunga vikter längre utan bara att hålla mig frisk och stark så jag tränar ju heller inte alls så mycket.

Det bästa med att jag hade min extrema träningsperiod var att jag verkligen lärde mig hur man bör träna för att träna ”rätt” och effektivt samt att jag lärde mig massor om kosten. En annan bra sak är att det känns bra att veta att man KAN komma dit jag var, men det är helt klart sämre att veta hur mycket jobb det kräver. Det sämsta är att det är nästan omöjligt att inte känna sig klen nu när jag tränar eftersom jag vet vad jag brukade orka lyfta…

Jag känner mig himla nöjd med mitt upplägg nu, två korta styrkepass (på lunchen när jag jobbar) och ett pass yoga OM jag också kan få till någon form av konditionsträning. Nu när jag har åkt skidor har det varit heeeelt perfekt, det gav så mycket mer än att gå en promenad, men nu har jag liksom inga riktigt bra alternativ? Promenader i all ära, men just kondition ger de ju inte direkt och springa ÄR verkligen INTE min grej. Svårt. Kunde man komma ut och vandra lite mer kuperat nån gång varje helg skulle det ju vara perfekt, men det finns ju varken tid eller möjlighet till det som det är just nu.

Det bästa med att träna är att man känner sig pigg och stark så man inte känner att det är ens fysik som begränsar en! *längt*

Egentligen hade jag tänkt skriva lite om kost och sånt med men nu ser jag att det här inlägget redan blivit jättelångt, jag som bara tänkte skriva några rader, hahaha! Det blev väl inte sådär vansinnigt intressant det här, men ibland är det kul att ta ett steg tillbaka och se på saker i sitt liv med lite vidare perspektiv.

Tre pojkar

22 mars, 201822 mars, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

När vi väntade Filip (som vi då inte visste var just en Filip) så tänkte jag att det hade varit himla kul att se hur en tjej skulle bli, men faktum är att i samma stund som han föddes så blev jag så himla glad att han var en kille ändå. Fråga mig inte varför, kanske är det någon form av naturlig instinkt eller så, men nu känner jag inte alls något sug efter att skaffa fler barn ”för att få en tjej” med. Vi har tre pojkar och de två stora barnen är så olika varandra som man kan vara tror jag. Filip har absolut en egen personlighet, men exakt hurdan han blir är ändå svårt att säga så här tidigt. Han är i vilket fall en väldigt nöjd kille som ofta är glad, så det är ju en bra grundförutsättning!

Nu när han fyllde 1 var vi på JP och fotade, som vi gjort med de andra barnen, och nu när jag fått hem kortet ställde jag upp dem på rad bredvid varandra – alla barnens 1-års foton:

Ser ni vem som är vem? Skriver ut det längst ner i inlägget*.

Vi har sagt att vi tar en bild på dem var upp till de är 10 år och sätter upp på deras rum, just för att det är så kul att kunna se och jämföra. Det kändes himla stort att Filip är så stor nu att han fått en egen bild!

På ett sätt kan jag känna att det är extra viktigt att vi har det jämställt här hemma när vi har pojkar, de måste se att mamma och pappa kan göra, och gör, samma saker i ett hem. Sen blir det ju lite skillnader utifrån vad man är intresserad av – jag gillar ju att laga mat så det blir ofta jag på helgerna som gör det, men när pappa är hemma med dem så lagar han såklart mat, som exempel. Just det att vi är hemma båda två känns viktigt med, att de ser att man delar lika på föräldraansvaret. Kommer det små kommentarer någon gång att något är ”tjejigt” så försöker vi bryta ner det och få dem att se att det inte är ”tjejigt” att tex dansa, eller vad det nu kan handla om. Vi gör så gott vi kan i alla fall, även om det garanterat blir en massa saker man missar själv.

Nåväl, nu sover i alla fall Filip så jag ska passa på att göra lite lunch till mig själv. Ha en bra dag!

*Det är Oliver (nu 11), Lukas (nu 7,5) och Filip (1), inte så svårt att se kanske. Tycker Filip blir lite av en blandning av de andra två?

Ödmjuka Insikter

1 mars, 20182 mars, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Konstigt det där, hur man helt plötsligt kan komma till nya insikter om sig själv. Eller ja, plötsligt och plötsligt, man går väl och funderar på en massa saker hela tiden men ibland märker man vad det egentligen är man går och funderar runt. På sistone har jag känt mig så himla hudlös, som om allt i omvärlden bara tränger igenom den ytan man oftast har annars, och jag har i vanliga fall ett STARKT grepp om den ytan. Kanske är det för att all energi går åt till att hålla undan känslorna kring en specifik sak som gör att alla övriga intryck går igenom helt ofiltrerade, eller så är det för att jag fått ett till barn eller bara för att jag börjar bli ”gammal”. Först tyckte jag det var fruktansvärt jobbigt, som tex när jag verkligen höll på att helt bryta ihop och fulgråta under den tecknade filmen Coco, men nu, på ett väldigt försiktigt vis, så tänker jag att jag faktiskt till och med kan uppskatta det? Det går ju inte filtrera känslorna så goda så väl som dåliga tränger ju rakt in, men på ett sätt har det ju sin tjusning att ”låta sig” känna mer. Ja herregud, nu låter det som jag är nån form av isdrottning i vanliga fall, men så långt vill jag inte sträcka mig. Jag har bara haft ett behov av att ha alla känslor under kontroll tidigare, om ni förstår mig?

En annan sak kom jag på just idag faktiskt. Insikten slog mig när jag var på väg hem i bilen från ett himla trevligt restaurangbesök med vänner. Det började med en känsla av att jag är så himla glad och tacksam för de vänner jag har nu, men så kände jag mig också lite sorgsen över de nära vänner jag haft som jag numer bara finner i periferin i mitt liv. Åtminstone fyra väldigt goda vänner har jag ”tappat” genom åren och jag har aldrig riktigt förstått hur eller vad som har hänt. Det kan jag väl fortfarande inte direkt sätta fingret på, men däremot kom jag på att jag har aldrig lärt mig hur viktigt det är att behålla de vänner man har och hur man gör det. Det låter kanske sjukt konstigt, men jag kan inte minnas en enda gång under min uppväxt när vi pratade om hur man ska förhålla sig till sina vänner för att få de förhållandena att hålla. Mina föräldrar hade i princip inga egna vänner så jag antog väl att det var så det var, att man växte ifrån dem liksom och därmed har jag nog inte förstått riktigt hur man gör för att behålla dem. Det här låter himla konstigt när jag skriver det, men det är väldigt svårt att förklara känner jag.

I vilket fall så saknar jag er, mina ”gamla” kompisar, bara så ni vet! Och ni som finns i mitt liv nu, herregud vad glad jag är över att ni fortfarande hänger fast vid mig, trög som jag är… Jag är så himla glad över alla fantastiska vänner jag har runt mig nu och jag hoppas att jag får fortsätta ha lika stor glädje över ert sällskap!

Ta hand om er alla, och en stor kram till mina vänner, gamla som nya!

7 år i februari

26 februari, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

När jag kikar tillbaka i min blogg ser jag att just månadsskiftet februari/mars verkar dels vara ganska jobbigt (vintertrötthet?) men även väldigt varierande med tanke på väder. Vi kan väl ta en liten titt tillbaka?

Februari/mars 2012

Oj vad små barnen var! Det är tydligen orimligt vanligt att vi får idén att åka till Universeum just den här årstiden ser jag, och likadant var det det här året. Lukas är 1½ år och Oliver 5 år. Just den här helgen har jag nog fått lite spatt-ryck och tagit med mig Oliver till Universeum och för att hälsa på min bror, ibland är den där känslan att man bara vill sätta sig i bilen överväldigande, men är man en ansvarsfull förälder så är man, och tar därmed med ett av barnen och resan går bara till Göteborg, inte längre… Stackars Lukas får lunginflammation och blir riktigt sjuk i flera veckor framöver. Hua, ser inte fram emot alla sjukdomar Filip kommer behöva gå igenom…

Februari/mars 2013

Efter en lång vinter saknar jag kompis-tid. Åh vad jag känner igen den känslan i år igen, när alla man känner har barn och familjer så är det så svårt att pussla ihop kalendrar. Är så himla glad att jag fått komma iväg på tjejkväll ett par gånger mitt i veckan i vinter, det känns ändå som en bra lösning för att det ska bli av! Tittar jag på inlägget så verkar det även vara ett första försök att faktiskt våga ventilera och uttrycka en känsla på bloggen, det är väldigt försiktigt och ursäktande, det har hjälpt mig mycket att kunna göra det genom åren sen.

Jag har tydligen också precis köpt mina ”nya” längdskidor! Pjäxor och bindningar fick följa med från de gamla, det här var absolut budgetvarianten, men nu kan jag åtminstone åka! Tydligen jävligt mycket snabbare med, 1 mil på 1 timme? Insåg inte hur mycket långsammare jag är nu, men visst, nu har jag inte tränat kondition på flera år och tar mig typ 7 km på en timme om jag kämpar på….

Februari/mars 2014

Inför min första och enda tävling i kickboxing kan man nog säga att jag toppar min form, även fast jag inte vet då att det aldrig kommer bli lika ”bra” igen. Träningen och kost tar all fritid och nu i efterhand är jag visserligen glad att jag bevisade för mig själv att det är möjligt för en ”vanlig 2-barnsmamma i 35-årsåldern” att bli sjukt vältränad, men jag kan ju också se tillbaka och se hur fruktansvärt mycket det krävdes av mig. Nu, i mogen och vis ålder (hahaha, jag ni får gärna skratta högt) känner jag att mina mer rimliga mål är att röra på mig så jag mår bra och helst också bli av med de sista mammakilona så min garderob sitter som den ska. Det sistnämnda är ju helt jävla omöjligt utan någon större kostomläggning dock, det är inte kilona i sig som stör utan just att allt jag äger sitter *lite* för tajt och obekvämt. Nog om det tråkiga ämnet.

Februari/mars 2015

Åh vad jag kämpar här! Jag önskar så att jag bara kunde kliva in och säga till mig själv att lägga av, att det inte är någon idé, för den kroppen som jag toppade med den går inte att ha samtidigt som man har ett normalt, fungerande liv. Men just nu verkar jag mest känna mig misslyckad som inte klarar av det…

Februari/mars 2016

Nu har jag landat tillbaka i familjelivet igen, det verkar vara betydligt mer vårigt ute den här tiden och vi grillar i trädgården. Oliver tävlar i kretsmästerskapen i friidrott – samma tävling som Lukas tävlade i nu i helgen 🙂 Livet är ganska gott, barnen är hyfsat stora och självgående och vi kommer ut på många utflykter och kortare vandringar. Får lite längt efter den här tiden ibland när jag känner mig lite låst med Filip, men vi är ju där snart igen!

Februari/mars 2017

Alldeles jättegravid, med just lilla Filip men det vet jag ju inte om, jag har just fått bekräftat att det ska bli planerat snitt pga sätesbjudning. Så skönt att inte vara höggravid känner jag när jag ser de här bilderna, är så nöjd med att ha min lilla fis tillgänglig att krama och gosa med!

Med det önskar jag er en skön vecka!

Outfit of the… nä, jag skojade bara!

20 februari, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag tänker inte ens låtsats att jag har koll på trender, märken eller något annat moderelaterat för då kommer jag bara göra bort mig, men jag har faktiskt jobbat lite med min garderob sedan det här inlägget. Inte på så sätt att jag handlat nya kläder, med undantag för en enda kavaj jag faktiskt hittade på nätet, men jag har åtminstone försökt göra det bästa av det jag har.

Högst glamorösa foton från jobbet, i all hast. Känner mig SÅ bekväm framför kameran… O.o

Känner mig rätt ok nöjd utifrån de förutsättningarna, den största utmaningen är att inte frysa ihjäl när man står här på kontoret, men med merinoulls-linne under och ullfodrade stövlar så tar det åtminstone ett par timmar innan jag är genomfrusen. Bäst är det när jag hinner ner o träna på lunchen för då får jag upp värmen lite, speciellt som jag gärna sitter i bastun en kort stund efter duschen.

Fortfarande finns det ett antal kläder på önskelistan, ett par fina tröjor i merinoull, någon mer kavaj, lite nya scarves, en handväska och nya kängor…. Såklart. Behöver framförallt plagg att bära under kavaj, något som inte är så kallt som en blus, men som ändå inte blir alltför klumpigt. Svårt nu vintertid!

En apsnygg skjorta från House of Lola, kanske till sommaren när det blir varmt… Bruna stövletter, eller ännu hellre konjaksfärgade och så en matchande väska i skinn (från Åhlens) till. Önska får man ju åtminstone!

Hårfager

11 februari, 2018 / LindaG / 7 kommentarer

Som höggravid var ju mitt hår toppen, tjockt och blankt och gjorde precis som jag ville. Naturligtvis tappar man ju allt överflöd några månader efter förlossningen, det har jag gjort efter mina andra graviditeter med, men inte alls så mycket som jag tappar nu! Har snygga ”vikar” med babyfjun nu och får jag tussar med hår i händerna när jag tvättar håret. Min kropp verkar ha tyckt att jag var för gammal för att få barn igen eller nåt…

Tjockt hår! Började, som de flesta, tappa håret när han var 4-5 månader, så här i somras var det fortfarande mycket.

I vilket fall, nu har jag börjat ta ett tillskott för att se om det kan hjälpa, det blev ”Priorin” (med den töntiga reklamen med en tjej som rycker sig i håret). Den ska dock ätas i tre månader innan man kan utvärdera, eftersom håret växer så sakta… Jag som är så bra på att vänta. Tänkte att det säkert är nån mer som är nyfiken på om det funkar, så jag lovar att återkomma till er med lite rapporter (är inte sponsrad på något sätt), vad tror ni om det?

Höggravid = tjockt hår.

Gliiiid

10 februari, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag gillar ju att åka längdskidor, men idag när jag kom iväg på en runda så funderade jag lite på varför. Först åkte jag i elljusspåret, men där var en massa folk som åkte om mig hela tiden (jag åker uppenbarligen väldigt sakta) så det blev bara stressigt och tråkigt. Då hittade jag ett spår som gick ut på fälten där jag nästan var själv och det var ju väldigt mycket mysigare!

Jag är som sagt tämligen långsam och ovan på skidor, räknar jag ihop antalet åk de senaste 20 åren så är nog även det antalet ca 20, fast mer i kluster så att säga. Nu efter min sista graviditet har jag sakta börjat få tillbaka lite styrka, men både flås och balans är nästan obefintliga. Om jag slappnar av och inte stressar så kan man få in en skön teknik med bra glid, men börjar jag stressa eller försöka åka snabbare så blir det bara kaos – skidorna får inget fäste och jag får ingen balans, typ. Det påminner mycket om simning tycker jag, när man tänker efter. När man slappnar av och utnyttjat det ”gratis glid” man får så kommer man framåt snabbare och nästan utan ansträngning, men stressar man blir man istället motarbetad. Simma gjorde jag ju typ hela uppväxten så den tekniken sitter i ryggmärgen, men skidor är mer utmanande men det är nog också därför jag tycker det är så kul! Man får tvinga sig att slappna av, tror det är bra. Sen är skidåkningen mycket svårare än simning, man kan tappa balansen eller fästet, snön kan fastna under skidorna eller spåren kan vara dåliga.

Kontentan av det hela är att dels så tycker jag om känslan att man får lite hjälp på traven med bra glid, till skillnad från tex löpning, och dels är det liksom svårt i all enkelhet! Kul mix, förutom att det är så vackert i skidspåren!

Väx upp!

20 januari, 201820 januari, 2018 / LindaG / 1 kommentar

I kväll är maken min på gala med sitt jobb, fantastiskt trevligt initiativ av en arbetsgivare tycker jag. Dock fick han (/vi) lite klädångest eftersom han, liksom jag, oftast går i jeans och en tröja till vardags, finkläderna var inte så exklusiva när de köptes för evigheter sedan och dessutom lite lagom omoderna nu, precis som i min egen garderob. Lösningen fick bli någon slags kompromiss, en tripp till MQ i dag resulterade i ett par nya snygga skjortor, en fluga och en näsduk, kombinerat med befintliga byxor och kavaj. Alltså det är ju himla snyggt med en lite mer uppklädd man ändå, det kan jag inte neka till!

I veckan som gått har vi fått anledning att åtminstone ett par gånger konstatera att vi håller på att bli gamla (alltså skada sig i vanliga vardagssysslor, hallå, vad händer?) och då har vi också pratat just om att det kan vara dags att se till att ens garderob liksom tar fram det bästa i en snarare än ser ut som nån som inte vet hur gammal man är… Förstår ni hur jag menar? Själv fick jag ett ryck förra veckan och skänkte bort 2/3 av mina jeans, de var liksom för låga för mig nu, även om jag faktiskt kom i dem. Problemet är ju nu då tudelat, för att man ska kunna skapa sig den här nya garderoben så måste man ju göra genomtänkta köp med bra kvalitet, snarare än ett hastköp på rean, vilket då kräver långsiktigt tänkande samt pengar. Det första har jag svårt att ha tålamod till och det andra… ja, vi är ju föräldralediga liksom, nu är inte ekonomin den bästa (medvetet val ju). Dessutom behöver man ju HITTA bra och snygga kläder, inte alltid helt lätt tycker jag! Mina måste ju också kvala in på att de ska vara varma med, skira blusar funkar ju inte till mig…

När jag surfar runt lite för att förstå själv vad jag tycker är snyggt så ser jag ju att det är accessoarerna som avgör och binder ihop det hela. Det är ju typ hela skillnaden på ”jeans och en tröja” och ”välklätt men avslappnat”. Jag tycker det är svårt, antingen tänker jag inte på det eller så känner jag mig lite ”utklädd”. Måste nog öva… Och få tips?

Min slutsats är att jag behöver:

En kavaj, den måste ha stretch i sig och gärna tre-kvarts ärm/upphasad ärm (har en så himla perfekt sån kavaj hemma från Lindex, men den var nästan för liten när jag var som smalast så den lär jag inte komma i nåt mer… 😦 Och så måste den vara lagom lång till mig med!)
Accessoarer (scarf? väska? hjälp?)
Snygga skor (bara liten klack och får inte vara iskalla)
Några toppar
Några finare tröjor
Något par jeans till

Angående den sista punkten så har jag helt omöjligt att hitta kostymbyxor som passar mig, jag har letat både högt och lågt, billigt och dyrt, men de sitter aldrig som jag vill. När det gäller jeans är jag himla petig med passformen, gillar nästan bara g-star och därmed är mina jeans det absolut dyraste i min garderob…

Japp, klassiska jeans, G-star, med lite högre midja.

Försökte hitta lite kläder online som jag skulle lägga in bilder på, men det är sjukt svårt? Finns så vansinnigt mycket…konstiga kläder? Med avig passform? Jag är grymt kinkig när jag köper kläder så jag måste prova, för jag har jättesvårt att hitta lite mer ”skräddade” kläder som sitter bra/rätt på mig…

Ps, om detta inlägg är lite ryckigt och konstigt så beror det på att det skrivs några ord i taget medan jag försöker tipsa en gnällig Filip….