Tänkte berätta lite om min förlossning med planerat snitt (pga sätesbjudning) medan jag har det i färskt minne. Började ju lite häromdagen men jag tar det från start igen:

17 mars 2017, vecka 39+1, kl 05:40 

Gäsp… Sitter i ett sovande hus och dricker kaffe och lite läsk innan mitt dryckesförbud inleds vid 06:00. Vill ju inte börja en sån här dag med kaffe-huvudvärk! Sen blir det ytterligare en Hibiscrub-dusch innan vi säger hej då till barnen och åker till förlossningen vid sju. Har sovit riktigt gott, men nu börjar det kännas pirrigt – Vi ska få en bebis idag?!?

7:00

Vi checkar in på förlossningen där vi får ett eget rum och två sköterskor kommer och dubbelkollar att bebisen ligger kvar i säte, vilket den gör. Jag får slangar i båda händerna och vi kollar hjärtljud på bebisen, allt ser bra ut så nu väntar vi bara på operationstid, vilket blir vid ca halv tio.

9:20

De kommer in och ska kolla huvudets position igen och då har han vänt sig sedan vi kom in och de kollade första gången?!? De försöker övertala mig till vanlig förlossning men jag ger mig inte och eftersom bebisen ändå inte ligger nere i bäckenet fortsätter vi med snitt och jag har nog aldrig varit så lättad! Dropp är satt och allt är förberett, och strax innan kl 10 rullar vi upp till operation.

10:00

Jag kopplas upp mot typ 120 slangar, sladdar och maskiner, det är ca 10 personer i salen och jag får allt förklarat för mig av snäll personal. Maken tar sin plats på en stol vid mitt huvud, och sedan får jag lägga mig på sidan och kura ihop mig för att narkosläkaren ska kunna sätta en spinal. Det enda som känns är när han lokalbedövar, men det går fort över. Snart känns benen varma och domnar bort, det tar ca 5 minuter innan det är helt bedövat gissar jag. Nu sätts skynket upp, och jag känner att de gör snittet, bänder och drar, men det gör absolut inte ont. Det enda som är jobbigt är att mitt blodtryck störtdök efter spinalen så jag mår rätt illa i ett par minuter – tills den blodtryckshöjande medicinen kickar in. Jag känner att bebisen sparkar ifrån hårt inne i magen samtidigt som två pers häver sig på magen, sedan säger läkaren ”hej på dig du” och precis efter hörs ett skrik =)

10:21

Nu är vår lille bebis ute, jag känner hur trycket i magen släpper, och nån minut senare kommer de runt skynket och visar upp att vi fått en liten pojk! Han skriker för fullt, vilket är toppen, och får högsta apgar-poängen direkt, jätteskönt.  Maken följer med honom och barnmorskan ut för att göra i ordning honom medan jag ligger kvar och görs klar. Ett par minuter senare kommer de tillbaka in och jag får upp honom på bröstet där jag ligger. Han är så makalöst liten och näpen, och det sötaste jag sett – precis som med våra andra pojkar 🙂

ca 11:00

Allt är klart och jag rullas tillbaka till förlossningen med maken och vår nya familjemedlem – här får jag stanna tills jag kan röra benen ordentligt vilket tar ungefär en timme. Den lille plutten sover mest och vill inte direkt amma, men han ser ut att må jättebra. Strax innan vi rullas upp till BB får vi så klart förlossningsfika – jag är vrålhungrig och det är hur gott som helst!

Jag återkommer med lite om den första tiden precis efter operationen i nästa inlägg sen.

Idag går jag då in i vecka 40 (vilket innebär att jag är i vecka 39+0) med 6 dagar till BF – men i morgon blir det ju snitt eftersom bebis ligger i säte 🙂

Nu är ju bebisen färdigbakad, och bör ligga runt 3,5 kg och ca 50 cm, pojkarna vägde båda 3500 g och var ca 52 cm långa när de föddes (även om de bara mätte Lukas till 50 cm men de sträckte heller inte ut honom när de mätte), så jag räknar ändå med att den här ligger på omkring samma mått/vikt. Alla tillväxtkurvor och ultraljud pekar åtminstone åt samma håll, så där bör det väl inte vara några jätteöverraskningar.

Det som däremot SKA bli en överraskning är ju att äntligen få reda på vilken sort det är som ligger i magen! Jag har ju hela tiden ställt in mig lite mer mentalt på att det är en kille eftersom vi har två och det verkar ”gå i släkten”, men jag är långt ifrån säker. En kollega på jobbet som tydligen gissat rätt alla gånger utom 1 (inte på mina barn då utan på alla som blivit gravida runtomkring) gissar tjej, men hon är inte heller helt säker. En lurig lite bebis är det i alla fall!

Jag får väldigt mycket frågor om hur det känns att veta att bebisen kommer i morgon med planerat snitt, och svaret på det är väl egentligen att ”jag vet inte”?! Det går fortfarande inte riktigt in i hjärnan att det ska hänga med en till familjemedlem hem, men jag litar på att det ger sig när den väl är här 😀

Den näst vanligaste frågan är om jag känner mig orolig för operationen, vilket jag inte direkt gör egentligen. Lite nervös när jag väl vara i morgon bitti, men absolut inte mer än om värkarna startat vid en vanlig förlossning! Det här känns tryggare och mer kontrollerat, och skulle det hända något så befinner vi oss ändå båda i en operationssal.

Även om nu inte mitt psyke verkar vara helt inställt på att det kommer en bebis så är i alla fall alla praktiska förberedelser klara här hemma. Hela huset är städat (inte nödvändigt men känns himla bra ändå) och alla bebisgrejor är förberedda. I tvättstugan står allt redo som ska med till förlossningen/BB, skötbordet är redo för blöjbyten och vagnen är klar för promenader framöver sedan.

Ikväll och i morgon bitti blir det hibbiscrubb-dusch (hurra, jag kommer vara torr som fnöske och med ett hår som ett svinto-troll), och from midnatt är det fasta som gäller. Mina föräldrar tar hand om barnen under morgondagen – eller ja, det innebär att de kommer och ser till att barnen går till skolan på morgonen och sedan hämtar dem efter skolan innan de kommer upp och hälsar på sitt nya syskon! Det är för övrigt det jag är mest nyfiken på näst efter vilken sorts bebis det är – att se hur de reagerar när de får hälsa på bebisen! Självklart är det då vårens skoldisco på kvällen med, så Oliver är nog mer fokuserad på det än på bebis 😉

Oj vad långt det blev, men så går det när man går hemma och samlar på sig en massa tankar i huvudet 😉

Tack för att ni hängt med i min graviditet, håll koll på sociala medier i morgon så bör det komma upp lite info under dagen, om allt går som det ska! Nu lär det väl bli en hel del bebissnack ett tag här, men det har ju sin charm det med, och jag tänker njuta av det här som jag räknar är min sista bebis!

Det är väldigt fascinerande tycker jag, alla jag pratat med som haft ett planerat eller akut (dvs inte urakut) snitt har i princip bara gott att säga om det. Känns oerhört skönt måste jag säga. Däremot dyker det ju upp en massa frågor om hur det funkar egentligen, så jag tänkte helt enkelt citera ett stycke från bakingbabies:

Hur kejsarsnittsoperationen går till

Väl på operationsbordet kommer det sättas upp en skärm så att du inte ser nedanför dina bröst. Din partner eller närstående kommer kunna vara strax intill ditt huvud. Strax innan ingreppet kommer de raka översta randen av könshår för att inte få något hår i själva öppningen sedan. Du kommer också få en kateter för urin.

När bedövningen tagit helt kommer de tvätta magen mycket noggrant med bakteriedödande medel. Sedan skär läkaren ett snitt genom hudlagret. Under huden finns fettvävnaden och under denna finns en glansig yta av fascia, senvävnad. Fettvävnaden tas undan tills man att friställt fascians yta, och så skärs ett nytt snitt. Under denna syns nu den raka bukmuskeln (rectus abdominis) och de två muskelbukarna på höger och vänster sida separeras sedan. De är smidiga och böjliga och hålls isär med hakar. Nästa lager kallas peritoneum och är bukhålans inre vägg. Detta lager skärs igenom och under detta finns ett tunt nästa genomskinligt lager som skyddar tarmen. Peritoneum öppnas inte horisontellt utan vertikalt och töjs sedan i sidled. När man kommit såhär långt har man nått urinblåsan som petas undan och hålls borta av instrument.

Nu har operatören nått livmodern och denna öppnas med ett nytt horisontellt snitt och barnet lyfts ut. (källa bakingbabies.se)

På deras egen sida finns en hel del annat att läsa om med, före operationen och efter, så kika gärna in där!

Ikväll tänkte vi berätta lite för barnen om de ”ändrade planerna”, dvs kejsarsnittet, så de vet att jag och bebisen kommer behöva stanna på sjukhuset i ett par dagar och så vi tillsammans kan planera lite runtomkring. Sen blir det till att fira lite genom att gå på deras favvoställe Rosegarden!

Det är så himla lätt hänt att man bara räknar ner och fokuserar på den stunden bebisen ska UT så ibland glömmer jag att det blir ett liv med bebis därefter?! Vi har liksom varit den familjekonstellationen vi är nu så väldigt länge känns det som (våra barn är 10 och dryga 6½) att det inte riktigt går att föreställa sig en bebis i sammanhanget?

Båda barnen längtar enormt mycket, O som är 10 är lite mer avvaktande och minns nog hur lillebrorsan kom och konkurrerade om tid och leksaker, så han kommer nog bli positivt överraskad i och med att den här bebisen inte direkt kommer bli så konkurrerande mot honom. L som blir 7 till sommaren längtar så han nästan spricker, men jag är lite rädd att han kommer bli lite negativt överraskad i vad det innebär med en bebis i huset, åtminstone till en början. I vilket fall är jag oerhört glad över att båda barnen ser fram emot den här lill*!

Själv har jag nästan glömt hur livet är med en nyföding, jag minns hur lite man fick sova och hur trött man var, och att man mest sitter och stirrar på det nya lilla livet, men annars? Jag vet inte… Däremot känner jag lite att det här är den tredje och sista lilla krabaten som liksom ska göra familjen helt färdig. Jag tycker det är skönt att det ÄR så långt mellan barnen, även om det såklart inte bara har fördelar.

Jag stod och hängde små bodysar på tork i går och hur jag än försöker så kan jag inte riktigt greppa att det kommer flytta in en bebis hos oss. Ibland har jag så svårt att föreställa mig det att jag inbillar mig att det kommer hända bebisen nåt, och att det är därför jag inte riktigt får ihop det nu. Man är lite knäpp som gravid…