Idag och i morgon jobbar jag, hemifrån. Lika bra det på ett sätt, för herregud vilket pissväder det är?!? Fruktansvärt deprimerande, blött, lerigt och mörkt… Vet inte vad man ska ta sig till såna här dagar, för ute vill man ju verkligen inte vara? Inte ens för höns/ankhus projekt går framåt för vi behöver köpa utegips och det kan vi inte göra när det ösregnar pga öppet släp…
Nej, det är nu man får börja drömma lite istället. Min odlingslust och ork är egentligen väldigt små, jag tycker inte så mycket om att förodla pga baltigt och pilligt, och all ork jag har att se över trädgårdslanden försvinner någon gång i början av juli typ. Alltså inte bra grundläge för att bli lite mer självförsörjande på grönsaker för då behöver man ju odla kontinuerligt, över hela året – och det har jag inte alls lust/ork till. Men ändå, i dag kom ändå ett första litet, litet pirr och jag kikade på lite fröer – orkar inte besluta nåt för att köpa än, men det var ändå lite kul att kolla. Jag har inte nån plan klar, det vi behöver mycket av och som är allra viktigast är tomater och potatis och helst gurka – det senare ska bli kul att se om det går ihop sig bättre i växthuset. Vill ju testa lite pumpa och melon med, bara för skojs skull.
Men eftersom det är långt till både lust, ork och skördetider så kan vi väl bara drömma oss tillbaka till förra sommaren istället?
Till april, när pärlhyacinterna blommade över hela trädgården.
Till maj, när vi fick överraskningstulpaner i flera land.
Till maj, när äppel- och körsbärsträden blommar
Till början av juni när hela trädgårdslandet började grönska...
…och de befintliga blommorna visade sig (och allt ogräs, men skit i det nu).
I slutet av juni njöt vi av all jättevallmo.
I juli kunde man plocka in buketter av ängsblommor och lite blandat från landen
Och solnedgångarna bjöd på fantastiska färger
Som här, på en pionvallmo
I slutet av juli tog tomaterna vid stallet fart.
Augusti bjöd på mättade färger och ett lite okontrollerat trädgårdsland.
Växthuset kom på plats – som testsådd blev det blodklöver och ringblomma ihop med sommarens chiliplantor.
I september mognade äpplena på gårdens två stora, gamla äppelträd. Det blev en fantastisk skörd och vi lämnade in mängder för mustning.
Vi plockade in tomater, potatis, zucchini och de få gurkor som växt fram.
Många av vindruvorna hann faktiskt ändå mogna, men vi orkade inte ta tillvara på alla. Några gjorde vi dock druvsaft av, galet gott!
Våra hösthallon skördades faktiskt nästan ända fram till november.
Oktober avslutade trädgårdsåret med en fantastisk färgprakt!
Så ni ser, vi har ju hur mycket som helst att se fram emot, och eftersom instagram nu bara blir sämre och sämre så får jag väl lägga in mer bilder här istället. Vad tänker du om odlingsåret som kommer? Ska du ta det lugnt, satsa stort, testa nytt eller bara låta det vara?
Som jag skrev tidigare idag så landade något i mitt huvud när jag vaknade i morse. För övrigt väldigt häftigt när man ”sovit på saken” och kommer fram till något efter att hjärnan i lugn och ro fått sortera ens tankar, även om det nu inte handlade om att det skett över en enda natt utan egentligen massor. I alla fall, det som helt plötsligt tedde sig helt glasklart var ju att jag ÄR ju inte riktigt frisk – från min utmattning alltså. Det är ju DÄRFÖR jag blivit så himla trött efter sociala kontakter och behöver planera in vila efter ett pulspass, jag ÄR ju inte frisk än? På nåt sätt har jag antagit att jag varit det, eftersom åtminstone försäkringskassan bedömer mig frisk nog för att jobba och det funkar typ ok, och vardagen funkar ju också ok. Men om jag istället går in med inställningen att jag fortfarande är sjuk, om än på bättringsvägen, så förstår jag mig själv bättre. Då är det inte konstigt att jag blir socialt bakis och behöver vara väldigt noga att lyssna på min egen kropp och knopp!
Jag vill fortsätta fota med, det är SÅ kul!
Nu har jag ju inte som målsättning att ”bli som förut” eftersom det gjorde mig sjuk, men jag tänker ju ändå att jag både ska kunna träna och träffa hur mycket kompisar jag vill utan att bli helt färdig efter, och där är jag ju uppenbarligen inte än. Tänk vad svårt det kan vara ibland att se sig själv klart?
Det här hänger lite ihop med vad jag tänker om året som ska komma. Jag har inga mål och planer som så, men såklart ändå en riktning för mig själv. Många saker har jag övat på hur mycket som helst i år, och det tänker jag egentligen mest bara fortsätta med. Som att vara snäll mot mig själv även inuti huvudet, att lyssna på mig själv när jag behöver vila, att låta allt bara få vara typ ok utan att tänka att något alls behöver vara perfekt. Jag vill ju mest av allt jobba så mycket som möjligt här hemma på gården, att vara ute mycket och låta kroppen göra det den mår bäst av, och för att orka med det rent fysiskt så vill jag fortsätta prioritera träning (som även ger ett skydd mot stress rent psykiskt som bonus). Jag vill jobba med mina relationer, jag vill göra roliga projekt som ger utlopp för min kreativitet och jag vill bli ännu bättre på att leva här och nu och glädjas åt det. Rent generellt är jag på rätt spår när det gäller mig själv känner jag, och det kommer jag fortsätta jobba med.
Rent fysiskt så skulle jag ju vilja gå ner till mina planerade max 80% under de 6 sommarmånaderna då det finns mest att göra på gården, men mellan elpriser, lågkonjunktur, bensinpriser och höjd ränta så får vi väl se om det är möjligt ens i år. Just nu ser det tämligen mörkt ut på den fronten, och då har vi inga extravaganta utgifter, dyra vanor eller dåliga löner.
Jag hoppas på lite ungar till våren och sommaren med, i form av kycklingar, ankungar och kanske griskultingar? Förhoppningsvis funkar det också bra att låna sommarfår med, det hade varit så roligt att få testa. Jag hoppas på en bra odlingssäsong och att jag hittar ett bra sätt att odla i växthuset, att vi får en skön och varm sommar och att barnen trivs i skola och dagis. Jag önskar det blir lugnt i omvärlden, att kriget får ett slut och att det lägger sig ett välbehövligt lugn, men jag tror kanske inte riktigt på det. Vi får väl se.
God morgon och god fortsättning, hörni! Är ni pigga och glada? Hoppas ert nyår blev precis som ni ville ha det! Vårt blev lugnt här hemma med lite god mat, myskläder för hela slanten, vi lade Filip i vanlig tid pga ingen orkade hypa nyårsafton och hålla oss vakna till 12 och de stora barnen hade spelkväll respektive natt med sina kompisar. Typ som en vanlig fredagkväll alltså, förutom att de inte brukar få spela så mycket – vi kollade till och med på På Spåret jag och maken, så det kändes lugnt och skönt.
Är på gott humör idag känner jag, eller jag är nästan alltid det när jag vaknar. Det är när allt kommer mellan som jag tappar det (dvs typ varje dag) men min grundsyn är absolut positiv och det är jag väldigt glad över. Jag har en insikt jag tänker skriva om lite senare idag, som jag helt plötsligt vaknade med i morse, men just nu tänkte jag skriva om nåt helt annat.
Nu när vi köpt ankorna så är det dags att börja åtgärda hönshuset. Det är säkert typ 100 år gammalt och tillbyggt någon gång längs vägen. Inuti är det en riktig kvalstermagnet med sönderpickade stockar och det är hål rakt igenom fasaden på ett gäng ställen. Hönor klarar kyla men inte drag, vilket är en av anledningarna till att vi har dem i växthuset nu i vinter. Jag vill inte riva och bygga nytt, skalet får ändå stå i säkert 10-20 år till minst, men vi behöver bygga en tät insida. Planen är att vi ska bygga med utegips för att det ska klara ett viss mått fukt, och precis runt där ankorna ska ha mat och vatten klär vi nedre delen med plast för att inte det ska bli blött på gipsen. Skarvar kommer fogas för att inte kvalster ska trivas där och i och med att vi sätter skivor på hela insidan kommer det heller inte dra in överallt. Har debatterat fram och tillbaka för mig själv huruvida vi ska lägga nån isolering mellan skiva och yttervägg, men har nog landat i att vi bara tätar de hål som är rakt igenom fasaden lite, då kommer fortfarande luft kunna cirkulera bakom och vi får *förhoppningsvis* inte mögel däremellan. Det är lite lurigt det där, att täta nåt som stått i evigheter och som luftar sig själv, speciellt när det är ouppvärmt, men jag TROR att denna lösningen kan bli rimlig. Det kommer ju ändå komma in gott om luft genom dörr och hönslucka, så helt tätt blir det absolut inte ändå.
ÄLSKAR att ha såna här projekt. Det är ingen brådska utan vi tar det när vi hinner, men samtidigt bra att göra nu när det inte går att göra direkt nåt alls ute. Älskar att fundera kring lösningar, planera och påbörja – och har tack och lov en make som håller i när min inledande arbetsmoral tryter…. Ja ja, man kan inte vara bra på allt! Det här är ju ett sätt för mig att få utlopp för lite kreativitet, att få klura lite, hitta lösningar av sånt som finns och så – det allra bästa med att bo här på gården!
Så vad har du för planer denna nyårsdag???
*Ja alltså, det här är då inget som kommer bli klart idag, vi börjar bara lite smått. Ingen tidsram, ingen stress, bara när andan faller på!
Det är lite oklart om min extrema trötthet efter sociala kontakter har ökat jättemycket på sistone, om jag bara inte träffat så mycket folk på länge eller om jag bara blivit bättre på att identifiera att jag är trött – men HERREGUD så trött jag är nu. Vi har varit hos svägerskan med familj i deras stuga i skogarna utanför västervik och sovit en natt där, men min ork tog nog slut ungefär vid 17-snåret dag 1 – jag tror inte jag var så mycket tillskott efter den punkten och inte dagen efter heller. Men det var väldigt trevligt att vara iväg också, det är liksom inte jobbigt för att det är tråkigt eller känns ansträngt, det är liksom jobbigt även med folk som är trevligt att träffa.
Dagen efter svängde vi förbi Tobbes sommarfamilj från när han var liten och köpte med oss fyra otroligt söta mignon-ankor. Dessvärre var jag fortfarande aptrött i huvudet, så jag kände mig rent otrevlig nästan när vi åkte därifrån för att jag inte orkade prata mer. En kontakt i veckan verkar vara typ max… Men i alla fall, kolla här vilka söta små ankor!
Tanken är att de till sommaren kommer få gå ihop med hönorna, men just nu får de bo själva i hönshuset.
I dag hade jag tänkt att jag skulle åkt och tränat, det var ett specialpass nu på morgonen som var både styrka och flås (crossfit), men jag kände på morgonen att jag absolut inte orkade det idag. Även om vi ska fira nyår helt själva så ska det ju ändå fixas lite mat och hela familjen är ju också hemma och är bra om man orkar med åtminstone litegrann, så jag fick tänka om. En bra sak är annars att jag HAR kört ett par riktigt flåsiga pass den senaste tiden, det är typ första gången sedan jag blev sjukskriven förra året som jag känner att jag klarar det – utan att få känslan att jag får en stressatack typ. Däremot tar det ganska hårt på mig än och jag behöver typ lägga mig och vila en bra stund efter – så det är inte något jag kan göra utan att planera in vila också än så länge.
Det här blev ett lite hoppigt och icke-nyårsaktigt inlägg visst, men som sagt är jag rätt trött. Vi har i alla fall lite planer på mat, det blir rösti med vispad färskost, rödlök och rom till förrätt, entrecote med hasselbakspotatis och rödvinssås till varmrätt och chokladfondant till efterrätt. Jag får nog återkomma igen, antingen senare eller i morgon, med lite tankar om det gångna året och det som kommer. Tills dess önskar jag er ett gott nytt år!
Jag har en sån avsmak nu för sociala medier känner jag, lite som man har för julmat efter man ätit för mycket. Instagram har länge varit min favorittillflyktsort, men sedan de ändrade algoritmen för 100’e gången så tycker jag den har tappat allt. Jag VILL inte få en jävla massa reels och tips på vad jag vill se, flödet blir bara samma saker eftersom den anpassar sig efter vad jag råkat kolla på och det rörliga är dels lätt att fastna i men heller inte alls så vilsamt som bilder är. Jag vill ha instagram som inspiration till fina bilder och för att se vad nära och kära sysslar med, inte som nåt substitut för tiktok.
Det får helt enkelt bli mer blogg och bloggande och mindre instagrammande, fast det varit så smidigt och roligt att uppdatera där.
Gjorde en reflektion i går med, liiiite på temat socialt – i går kunde vi äntligen fira jul med min bror och hans familj. Det var så himla trevligt och vi hängde hela dagen, opretentiöst och bara mysigt, men herregud vad socialt ”bakis” jag blir fort nu efter utmattningen? Jag har nog inte riktigt tänkt på det så mycket, men efter att jag har träffat vänner så behöver jag MASSOR av vila? Och snälla missförstå mig rätt, jag både vill och behöver träffa vänner för att ladda upp på ett annat sätt, men jag får uppenbarligen också planera in massor med social vila efter. Efter en vecka på jobbet har jag knappt nån ork att vara mer social så helgerna blir oftast bara vi i familjen – jätteskönt men när ska man då orka/hinna träffa vänner? Efter gårdagens jättemysiga häng med brorsan så känner jag att jag helst vill vila från sociala kontakter typ ett par dagar allra minst, eller helst en vecka. Jag känner det mycket tydligare nu helt plötsligt än under själva utmattningen (om jag på något sätt ska definiera mig som frisk men inte symptomfri nu då) att det tog enormt mycket energi samtidigt som det fyller på det välbehövliga sociala kontot med. Knepigt det där, känner mig riktigt socialt bakis idag.
Änskar den fina frosten och snön kunde stannat kvar med, vädret idag är inte direkt inspirerande…
Det ska träffas lite mer släkt här nu i dagarna, och jag får väl bara planera för att vila därefter så blir det nog bra. Det ska faktiskt bli väldigt skönt att fira nyår själva här hemma känner jag nu, dels för att jag inte behöver vara uppe till tolv om jag inte känner för det och dels för att det inte tar så mycket energi. Med det sagt dräneras batterierna stadigt men långsamt med hela familjen hemma hela dagarna med, det är småtjafs och tjat, syskonbråk och matplanering mm som gör att det pyser ut, men åtminstone inte mer än i väldigt långsam takt.
…men bra ändå – så kan man nog sammanfatta årets jul. Tanken var att vi skulle firat med min bror och hans familj, men tyvärr blev inte deras lilla tös frisk och vi får skjuta på det gemensamma firandet lite. Inte så mycket att göra åt i just det läget, men så klart lite trist. Trist tyckte inte barnen det var när de fick julstrumpor med godis i, och lite leksaker på morgonen såklart.
Det är typ enda gången på dygnet han är tyst, när han äter något han tycker om. Han blir liksom helt salig och väldigt koncentrerad, så gulligt!
Efter julfrukost på tomtegröt och julskinka så gick vi en promenad i det fantastiska vädret. Plockade med kameran såklart, för när det ligger ett lager frost överallt så blir det så otroligt vackert.
Finns så mycket fina detaljer överallt omkring med, gamla bodar, fina grindar och en massa annat.
Naturen är inte så pjåkig den heller!
Bad ett av barnen agera fotograf i kylan.
Det var visst motstånd på promenaden emellanåt…
Men lyckan att hitta is alltså?!?
Jag klagade inte heller på isen.
Vi klappade lite på våra fina grannar ❤
Vi gick ju mitt på dagen, men det är ändå nätt och jämt att solen orkar sig upp. Så fint ljus ute dock!
Och fantastiska färger på himlen…
Efter fika och Kalle Anka så dök sen äntligen tomten upp. Han lät misstänkt lik pappa tyckte Filip, men var ändå väldigt pirrig och nöjd över att den riktiga tomten kom. Lite gott mat på det med, så var det mesta som det skulle trots lite inställda planer.
Idag åker barnen till mormor och morfar och firar jul, och jag och maken får en lugn skön dag bara för oss själva, det är ju en present bara det!
Nej, det blev inte riktigt som vi tänkte, lilla kusinen Elsa var sjuk och så fick vi fira jul själva i år igen, men det är ju sånt man inte kan styra över. Det blev bra ändå, jag skriver mer om det i morgon – men just nu vill jag bara önska er en riktigt God Jul och att ingen brände ut sig på kuppen!
Fast ni vet ju att det alltid finns en annan sida av oss med….
När jag satte mig och skulle skriva de två årssammanfattningarna för i år så hade jag en klar bild i mitt huvud över hur jag känner att året varit. Men, när jag började skumma igenom mina inlägg så insåg jag att det skiljer väldigt mycket från vad jag skrivit om. Dels har jag skrivit mindre i år, det har nästan inte blivit några ”vardagsinlägg” utan något mer i botten – det ger visserligen kanske lite mer ”djup” åt bloggen men samtidigt så ger den ju heller inte en riktigt bra bild av mitt år. Sen är det frågan om hur jag själv vill ha bloggen, vill jag få med en bild av hela mig eller vill jag bara visa valda delar (jag har ju ALDRIG skrivit om ALLT, självklart sållar man tusen saker, men den har nog varit mer vardaglig innan)? Jag vet inte riktigt… Blogg som medium passar ju mig perfekt, samtidigt ÄR det ju roligast när man får lite reaktioner och kommentarer – och de kommer i bästa fall på de djupare inläggen. Jag gillar själv att få en bredd på inlägg i de bloggar jag läser, samtidigt vet jag med mig att jag inte läser ”en vanlig tisdag” lika noga som ett djuplodande inlägg om ett ämne med djup. Vad tycker ni egentligen?
Bilderna i inlägget är från den morgonen då frosten kröp in över gården, i minus tio grader, och solen nätt och jämnt orkade dra sig upp över horisonten.
I alla fall, det var inte det jag tänkt skriva om egentligen, utan jag tänkte egentligen reflektera över året som jag minns det. Faktum är att jag rent spontant skulle vilja uttrycka det som att det gångna året varit ett av de bästa i mitt vuxna liv – trots enorma mängder VAB, gott om konflikter i familjen och en utmattning med mängder av kvarvarande symptom. Till det får man lägga alla externa händelser som krig, lågkonjunktur och elkris – alla är ju saker som gör omvärlden osäker och mörk och även om vi sitter löjligt bra till här uppe i Sverige än så länge så har oron ändå numer en permanent plats i min mage verkar det som.
Varenda spindelnät hade en hinna av frost, det såg ut som någon spritsat tunt, tunt över hela gården…
Att jag känner att det ändå varit ett fantastiskt år beror främst på två saker – den första är vår gård. Det gör mig så VANSINNIGT lycklig att bo här? Jag får sån ro i själen så fort jag ser vårt hus på vägen hem från jobb eller vad som helst, jag känner mig så oerhört priviligierad att få bo så här vackert och i det här lugnet. Jag älskar huset, men ännu mer älskar jag markerna och alla möjligheter som finns häromkring. Alla projekt jag kan göra om lusten faller på, känslan när gården kommer till liv med höns och grisar, lyckan att se Filip knata omkring och leva livet – jag kan inte riktigt förklara HUR lycklig det gör mig?! Jag märker också att jag ändå inte skriver så mycket om gården som jag kanske tänker att jag gör (en del går till instagram), kanske är det för att jag är lite rädd att det ska låta drygt och att någon läsare ska bli ledsen för de inte har det som vi har det (rent faktabaserat fattar jag ju att inte alla vill ha exakt det VI har, men ni förstår kanske känslan). Jag tror att jag ska skriva mer om vardagen här faktiskt, för det är ju det i alla fall JAG vill minnas ❤
Den andra saker som ändå gör att jag känner att det här varit ett så bra år är, vilket kanske låter lite konstigt, min utmattning. Jag har fått en möjlighet och blivit tvungen att ändra så många saker ner i grunden av mig själv, och det har varit en så otroligt givande resa. Ja det är en massa negativa saker som resultat av den med, jag har NOLL namnminne, mitt närminne är makalöst kort och dåligt, jag blir SÅ hjärntrött av att koncentrera mig en stund och ganska många gånger blir jag irriterad på mig själv när jag svamlar runt för att jag har svårt att samla hjärnan och orden som jag vill och är van vid. Jag glömmer saker på spisen, jag glömde att jag hade Filip i bilen en dag (bara en kort stund när jag skulle hämta läxböcker till L, han var glad och nöjd och satt och läste men jag hade ändå glömt att han var där?!?), jag glömmer det mesta faktiskt om jag inte har det uppskrivet. Jag framstår nog som rätt vimsig när jag pratar vilket är himla frustrerande. MEN ÄNDÅ. Jag är numer (nästan alltid) SNÄLL mot mig själv, jag lyssnar efter mina egna behov, jag är 100% mer närvarande och en fördel med att inte minnas saker ALLS är att jag heller inte går och ältar sånt som ska/kan hända. Faktum är att min livskvalitet blivit så mycket bättre även med alla negativa saker inräknade att jag ändå tycker att jag gått ur det hela som en vinnare i mitt eget race.
Förresten, det känns lite extra passande att göra den här reflektionen idag när det är den mörkaste dagen på året, för härifrån kan det bara bli ÄNNU bättre?! Nu kommer ljuset tillbaka, och även om det inte märks på länge än så är det mentalt en befrielse att VETA att det blir ljusare varje dag.
Garaget och allrummet där i är nu ouppvärmda pga svindyr el (förutom ett litet rum där vi förvarar sånt som inte får frysa) och fasad och fönster fick en hinna frost i kylan.
Så hörrni, vi hörs framöver, jag hinner önska er god jul lite närmre ändå 😉
Första delen i återblicken för 2022 hittar du här.
Juli 2022 och det är fullt med aktivitet på gården. Precis det här var det ju vi drömde om, att alltid ha en anledning att vara ute och greja och ändå inte bli stressad! Hela gården blommar känns det som, och jag skänker mången tacksam tanke till den som planterat allt före oss! (och vissa mindre vackra tankar om de som inte skött om det på senare år, men men).
binary commentJuli började med en överraskningstrip till Kolmården där vi firade Lukas födelsedag.
Tillbaka på gården pågår projekt måla om två fasader på huset, vilket ger mycket tid att tänka. Jag funderar lite över min utmattning och att jag faktiskt var värd den, men något knepigt skaver också lite. Det är som att något ligger kvar och skvalpar efter ett par somrar hemma pga pandemi…
Det här skavet resulterar i att vi helt sonika tar en oplanerad semestertripp till Tyskland. Där spenderar vi nog årets varmaste dag på HeidePark, badar i havet och tar en kallare dag på HansaPark. Trots att det är jätteroliga aktiviteter känner åtminstone vi vuxna att vi nog inte kommer vilja åka iväg så här mitt i sommaren igen, inte nu när vi har gården att vara på.
Varma och svettiga men alla älskar ju att gå i nöjespark!
Det är ju liksom här vi vill vara nu! Jag funderar över vad för lärdomar jag tar med mig från utmattningen och konstaterar att de kvarstående effekterna verkar bli långvariga om inte permanenta. Helst vill jag vara här på gården i mycket större utsträckning, för här trivs jag allra bäst.
Hönorna lägger ägg för fulla muggar och jag kan till och med ta med lite till jobbet och sälja. Inte går man plus på att ha lite djur dock, ifall någon trodde det… Men det är ju värt det i alla fall!
Efter långa sköna dagar med massor av kroppsarbete är det så skönt att lägga sig på altanen en stund och bara njuta av omgivningarna. Vi tyckte det var konstigt med bara en altan i kvällsol när vi flyttade hit, men nu förstår jag att man har ingen lust att bara sitta still i solen när man kan gå runt och fixa och dona istället!
I augusti tar vi lite hastigt beslut att faktiskt köpa tunnelväxthuset jag drömt om redan i år. Materialpriserna håller på att stiga och vi vill även kunna nyttja det till hönshus över vintern. Det är typ en miljard skruvar och muttrar, men till sist är stommen klar. Augusti blir ändå mysig med lite bad i sjöarna i trakten också.
September kommer och ute i trädgården skördas det för fullt. Under sommar, sensommar och höst så tar vi reda på tomater, jordgubbar, äpplen, vindruvor, zucchini, chili, krusbär, svarta och röda vinbär, vita och röda hallon, havtorn och säkert något mer jag glömt nu. Äppelträden som vi inte trodde gav frukt (pga vi såg aldrig någon året innan) dignar bokstavligen och vi lämnar in massor för mustning.
Tomater och zucchini växer bäst, men vi lär oss lite mer om köksträdgården inför nästa års sådder.
I september får vi också ett erbjudande vi inte KAN tacka nej till, och blir plötsligt ägare till 4 minigrisar! Det gör en enorm skillnad för gårdskänslan ändå, mycket mer än jag kunnat tro.
Oktober kommer, och sommarhallonen ersätts av hösthallon i gigantisk storlek. Jag fattar beslut om att inte redigera bort mina tankar i mina funderingar, bara för att det alltid finns någon som har det värre.
Efter jag vet inte hur många år med fullt schema så tycker jag ändå att livet har lugnat ner sig såpass att jag får lite små, små känningar att jag vill få vara kreativ igen – ett tecken på att jag är på rätt väg om något. På gården blir det höst och naturen bjuder på en färgsprakande prakt. Jag har höstångest och vinterångest och vill inte alls att sommaren ska ta slut, men till sist får även jag ge upp inför tanken att det är dags att gå i ide och ladda om inför nästa år. Jag c-vitaminboostar med havtorn och vi gör höst i trädgården.
Ute på gården finner sig både höns och grisar sig tillrätta, och någon form av lugn infaller ändå framåt november. Jag beslutar mig aktivt för att vara riktigt, riktigt snäll mot mig själv denna vinter, och än så länge kan jag känna att det lyckas riktigt bra!
November kommer och vi fortsätter vad som måste vara det VAB-tätaste året någonsin – jag har visserligen inte nämnt det tidigare i resumén men HERREGUD vad vi har vabbat detta år… Inte en enda månad har gått utan! Men även vid VAB är det så skönt att vara hemma på gården, är man pigg nog att ändå komma ut lite så finns det alltid något att gå runt och skrota med, för liten och för stor.
I slutet av november täcks hela gården i ett mjukt snötäcke och allt blir så vackert. Vi får lite nya saker att jobba med när både hönsens och grisarnas vatten fryser i hagarna, och får anpassa oss när det inte finns barmark att picka på eller att böka i. En lagom utmaning ändå, för nybörjare, med grisar och höns!
Efter en mild höst så blir plötsligt elkrisen högaktuell i december, när priserna sticker uppemot 8-9 kronor /kWH i december. Med höjda räntor och lågkonjunktur är vi ändå så glada att vi har lite alternativ hemma, med kaminer, solpaneler och annat.
December försvinner mestadels i VAB och sjukdom (troligen Covid) för drygt halva familjen, men stundtals är den så vacker att man nästan inte kan tro det! Nu går vi in i slutspurten och får förhoppningsvis en bättre jul i år än de varit de senaste åren, och jag vill verkligen passa på att önska er den jul ni helst vill ha.
Även om inte december är till ända än så får detta avrunda årssammanfattningen för 2022. Faktiskt så skiljer sig tydligen inläggen och inriktningen här i bloggen ganska markant från det år jag känner spontant att jag upplevt, men låt mig få återkomma till det. Hoppas ni haft ett riktigt bra år!
Jag hade några ambitioner för det här året ser jag, när jag kollar tillbaka i januari. Faktiskt har jag uppnått de flesta i ganska god utsträckning, förutom den där att träffa kompisar mer. När jag sammanfattade 2021 så skrev jag så här:
När jag sammanfattar året (2021) så här så har nog det har varit ett av de mest händelserika åren i hela mitt liv. Vi har skaffat hund, vi har köpt och sålt hus, jag har blivit utmattad och jag har tagit examen. Vilket sjukt år?!
Får jag önska något inför vintern så är det att få åka längdskidor i snötunga landskap…
Det här året har också varit händelserikt, fast lite mer dämpat och samlat. Jag inledde ju året med 50% sjukskrivning från min utmattning. Vinterhalvåret handlade mycket om att få klart huset invändigt, vi byggde skafferi, tapetserade vardagsrum och kontor och allt annat småfix som ska till för att ett hem ska kännas färdigt. På gården flyttade våra första ”gårdsdjur” in, inte mindre än 21 duniga, fjuniga kycklingar!
Vi gjorde en enkel liten grillplats på Kullen, sån lyx att ha så nära till naturen.
Mitt i VAB och utmattning så skrev jag ett inlägg som jag kanske inte trodde skulle få sånt genomslag som det fick, men flickan som fanns där från början fick lite oväntat enormt mycket feedback. För mig var det ovant, det är ju den jag är vilket inte borde komma som en överraskning för någon, men kanske att extra många kunde relatera. Tack igen för era tankar här!
Mars verkar mest ha kantats av VAB och magsjuka och april fortsatte med diverse konflikter i familjen. Men det var inte bara skruttigt, jag hann göra en hel del självreflektioner i det som återstod av min sjukskrivning (självutveckling och värde utan prestation) och som en del av de insikter jag fått under utmattning så hade jag sökt nytt jobb, och i april hade jag lyxen att välja mellan två där jag hamnade här, på Energikontoret.
Vi konstaterar att Filip nog varit en bondpojk sedan han föddes och att han nu äntligen hittat hem!Mycket handlade om att bara ta in gården och se vad som behövde göras. Vi påbörjade arbetet med att röja i kökslandet.
I maj kunde vi för första gången börja se allt vårgrönt som är planterat sedan tidigare på gården, och till min stora glädje fanns där både en massa lökar och annat vackert som tittade fram. Lite som att få en present varje dag, när man inte vet vad som finns och det hela tiden tittar fram nya blommor! Vi började ta oss runt lite mer på gården med och fixa, det röjdes och sågades ner gammalt och dött, äntligen kunde man vara ute lite mer!
I maj var vi ju även på årets största enskilda händelse, min kompis bröllop! Så fantastiskt var det!
I juni fick vi liksom hela gårdslivet som i ett litet paket, vi firade en riktigt klassisk midsommar och det var mycket fix ute på gården i och med att mycket skulle sås och planteras. Jag byggde tex tomatlådor och konstaterade att nästan inget av det jag frösått hade tagit sig, men det var inte brist på växtlighet för det.
Går nästan inte förstå att det här är samma trädgårdsland som det som var på bild här ovan?!?
En fin midsommar blev det verkligen!
Tror jag får dela på året lite, annars blir det väl långt!
godatankar.com 